Efter två självbiografiska romaner där Björn Öijer rört sig i Linköping och den egna uppväxten, tar han nu klivet ut i en annan berättarvärld. ”Gudruns raseri” är en kriminalroman men också en berättelse om åldrande, ensamhet och ett liv som kanske inte fullt ut blivit vad man tänkt sig och hoppats. I centrum för berättelsen finns den pensionerade journalisten Erik Barkeborn. Skild men ändå med en hund och sommarstuga i Ljungby som delad vårdnad. Hans roll i det drama som långsamt tornar upp sig ska bli en helt annan än det läsaren väntat sig. Mer än så vill jag inte avslöja här. Det är slutet på år 2004. Från utlandet kommer onda bud om tsunamin. Och i södra Småland drar det samman till stormen Gudrun. Det är en utmärkt kuliss till Öijers drama där bitterhet, rädsla och misstänksamhet blir en kombination som skapar ett oväder och en katastrof också i det mänskliga själslivet.
Björn Öijer slår an tonen redan i bokens första sida. Läsaren har framför sig en omsorgsfull berättelse som är noga med detaljerna och som vet att skildra människor på ett trovärdigt och realistiskt sätt. Den lätt vemodiga och melankoliska värld som berättas är ändå färgstark och gripande. Att kalla denna roman för kriminalroman är bara halva namnet. Här finns ett mellanmänskligt drama som för tankarna till Stewe Claeson och viss mån även Stig Claesson (Slas). Ensamma män och kvinnor i en karg landsbygd. Alla söker de på sitt sätt och med sina förutsättningar hålla samman sina liv och sina relationer. Snart ska stormen dra fram över dem.
Detta är en välskriven och underhållande roman som jag hoppas finner många läsare.