Björn Larsson: Min frihet

För att flirta med den självbiografiska genren är det förbluffande hur lite som Björn Larsson minns av sin barndom och uppväxt. Så är ”Min frihet” ingen sedvanlig självbiografi utan en bok om frihet, tecknad med författarens egna erfarenheter som exempel.

I svensk litteratur har sextioårige Björn Larsson alltid varit en udda fågel. På 90-talet slog han igenom med romanerna ”Den keltiska ringen” och inte minst ”Long John Silver” – men inte i Sverige utan i Tyskland, Italien och framför allt i hans andra, åtminstone språkligt sett, hemland Frankrike. Sedan länge är han professor i franska i Lund.

”Min frihet” – utkommen i franskt original redan 2006, och först nu översatt och bearbetat av författaren själv till svenska – är snarast ett försök att förstå varifrån hans eget passionerade, närmast kompromisslösa frihetsbehov kommer och varthän det drivit honom.

Inledningsvis skärskådar Björn Larsson inte minst frihetens stora fiende och lika djupt mänskliga motpol, kärleken, där den senare ofta fått stryka på foten i hans eget fall.

Länge var frihetsbehovet lika starkt som omedvetet för författaren. Första dagen som inkallad rekryt fick han rytande sig till livs att han var där ”för att lyda och inte att tänka”, vilket omedelbart intuitivt förvandlade honom till totalvägrare.

Trots att han alltid uppskattar sitt eget sällskap är han klarögd inför det faktum att han som människa tillhör det mest sociala av alla djur. Ofta och gärna under sitt sextioåriga liv har han mer än villigt också låtit sig förföras och fängslas av kärleken. Men alltid saknat friheten.

Som svuren fiende till vår tids självhjälpsböcker, bidrar Björn Larsson likväl med ett slags frihetens och kärlekens självhjälpsmanual. Tidvis dråpliga berättelser från ett liv på ständigt rörlig fot, varvas med funderingar där han vrider och vänder på frihetsbegreppet och gradvis alltmer essäistiska frihetsutflykter i lingvistik, filosofi och kring romankonstens eventuella lärdomar.

Som helhet är ”Min frihet” underhållande men smått förvirrande, som livet självt. Bitvis är författarens inte högstämda men högt stämda tonfall tröttande, men det svårt att inte charmeras, rentav beundra en människa som tar sitt enda liv på så stort och inspirerande allvar.