När Robert De Niro för andra gången sätter sig på regissörsstolen är det med höga ambitioner: att skildra CIA:s historia fram till den misslyckade invasionen av Grisbukten på Kuba 1961. Till sin hjälp har han manusförfattaren Eric Roth, som senast låg bakom den komplexa berättelsen om Israels underrättelsetjänst i Steven Spielbergs "München".
Filmerna har betydande likheter: de låter historien om underrättelsetjänsterna vävas kring och forma en mans livsöde. Men där "München" innehöll hisnande action, är "Den innersta kretsen" en mycket mer stillsam film - dock med lika vackert foto och känsla för historiskt riktiga detaljer.
Matt Damon spelar Edward Wilson, tillbakadragen och ambitiös lyrikstudent vid Yale. Han svärs in i den hemliga orden Skulls and Bones (som i verkligheten haft både George W Bush och John Kerry som medlemmar) där lerbrottning och kisstävlingar blandas med diskussioner om utrikespolitik. Skulls and Bones medlemmar blir kärnan i det som döps till CIA, och Wilson dras in i en värld av kontraspionage där han inte kan lita på någon annan.
Många har kallat "Den innersta kretsen" på tok för lång och komplicerad. Min främsta invändning är inte längden, utan Matt Damons karaktär, som ständigt är i fokus men knappt rör en min. Jag ser ingen förtjänst i att skildra huvudpersonen som en känslokall maskin. Det är i stället birollerna: hans skygge son, hans engelsklärare, en ryss som torteras, som ger filmen blod och liv.