I början av 90-talet blev den finske konstnären och fotografen Esko Männikkö uppmärksammad för en serie bilder tagna på den finska landsbygden. Männikkö hade rest omkring och fotograferat ungkarlar i deras hem. Det var bilder av stugor placerade i ödsliga landskap som avslöjade torftiga levnadsförhållanden fulla av ensamhet, arbetslöshet och alkoholproblem.
Samtidigt som bilderna skildrade urtypiska finska landskap, var de innehållsligt så främmande att de kunde ha varit tagna var som helst i världen. Denna platslöshet förstärktes i Männikkös efterföljande bildserier, där han fotograferade ungkarlar bland mexikanska invandrare i Texas. De två bildserierna blev närmast utbytbara med varandra; i samma ögonblick som de sociala förhållandena avslöjade en ny global ordning, blev också landskapen hopplöst sammanblandade. Torra ökenlandskap blev identiska med glimmande insjöar.
Männikkös bilder befinner sig så långt från nationalromantiken man kan komma. Här finns inget idealiserande. Det finns heller inga nationella särdrag. Ändå hänger de märkligt ihop med just nationalromantiken; något som förstärks av de falnade guldramarna.