Egentligen borde det vara omöjligt för mig att ogilla den här filmen. I mina ögon kunde inte en film av Susanne Bier och med Trine Dyrholm misslyckas. ”Bröllop i Italien” har dessvärre bevisat motsatsen.
Susanne Bier besitter annars en närmast kuslig förmåga att lyckas spela ut stora känsloregister och samtidigt föra ett knivskarpt och fokuserat drama säkert i hamn. ”Hämnden” är det senaste exemplet, ”Efter bröllopet” är kanske det bästa.
I ”Hämnden” kan vi även njuta av Trine Dyrholms talanger fullt ut. Hon är en skådespelare till synes utan brister och spelar, rent ut sagt, skiten ur varje roll hon gör.
Kombon Bier & Dyrholm borde därför kunna leverera något mer än den mekaniskt regisserade och ointressanta ”Bröllop i Italien”. Susanne Bier verkar för tillfället ha tappat kontrollen över hur tillspetsad sorgen, kärleken och humorn kan vara men ändå uppfattas som trovärdig och intressant.
”Bröllop i Italien” känns mest som ett försök att jobba hem lite lätta pengar genom att anspela på ”Mamma Mia” men istället för smittande glädje och sång lyfta in cynism och ytlighet.
Trine Dyrholm spelar en livsglad cancerpatient som åker till Italien för att närvara på sin dotters bröllop. Pierce Brosnan är brudgummens rike, stilige men surmulne far. Deras rollfigurer är inte särskilt komplexa men skådespelarna ger dem så mycket liv de kan. Det hade kanske räckt en bra bit om Bier och hennes sedvanlige manusskribent, Anders Thomas Jensen, hade nöjt sig med att göra en romantisk komedi. Nu förstörs potentialen i det raka och rena av ett mischmasch av berättarmässiga krumbukter och onödiga utsvävningar. Det blir rent pinsamt ibland, inte minst så fort brud eller brudgum är med i bild. Så snälla Bier & Co, gör om och gör som tidigare.