Ny film
CCC
Det här är ingen fars.
Ni som snöat in på tv-serien och dess speciella humor med fjolliga stockholmare här och råbarkade Norrlandskepsar där, ni kommer inte att känna igen er.
Visst, de tre bröderna är på plats, musiken, kulisserna, de orange overallerna, våningssängen, hojten, "fjôl å", draaagbaaana´ och Lennart Jähkel. Men inte en enda fesig turist dyker upp och vill gå i Montessoriskidskola och inte en enda gång vill jag asflabba så att smågodiset flyger som snöflingor över biobänkarna.
Jag tillhör den del av svenska folket som älskar "Pistvakt", både tv-serien och teatern.
Nu känner jag mig konfunderad.
Det här är ju ett bibliskt drama -- i Pistvaktmiljö.
Snön yr och "bjärnen" anfaller medan De Stora Ämnena avhandlas på den hemsnickrade dialekt som påminner om jämtska, men som bara finns här. Vi har Fadern, Sönerna och den heliga försoningen. Kain och Abel och ett klassiskt brodermord, nästan.
Livslögner, flykt, död, svartsjuka, självmords- försök och rörande scener som den där storebror Lars-E anförtror lillebror Olle att deras far en gång kysste Olle på pannan.
Storyn består, oväntat nog, inte av en serie buskisnummer utan har faktiskt en handling med början, konflikt, slut och till och med en uppbygglig sensmoral allra sist.
Det som jag förväntat mig skulle vara en skrattballong med suveräna skådespelare visar sig vara ett absurt bygdedrama om existentiella frågor. Med suveräna skådespelare.
Hur funkar det?
För dig som vill ha asflabb -- inte alls. För dig som inser att "Pistvakt" behövde gå vidare för att bli något annat än tv-serien -- jo, faktiskt ganska bra.
Jag småskrattar och myser och tro det eller ej, mellan varven är det schysst action och riktigt spännande.
Men jag tänker aldrig någonsin erkänna att jag faktiskt blir rörd. Jag bara fick nåt i ögat.
Sensmoralen? "Det blir int nå mer lur hein", eller "det blir inget mer ljugande här". Lev inte på en livslögn, lev i sanning och ärlighet. Och det var alltså i "Pistvakt".