Det är sista söndagen i april och jag öppnar porten ut mot Helmholtzplatz som redan badar i het försommarsol. Folk spelar pingis under blommande kastanjeträd. Jag fortsätter över Schönhauser Allee och ner på Kastanienallee där kaféborden står tätare än tätt och där dagens första bier och milchkafees inmundigas av sommardressad populas.
En spårvagn passerar närmast ljudlöst som om den svävade och några grånade hippies som tycks ha kommit ur kurs promenerar mot söder samtidigt som två senkomna tranor på vingliga vingar passerar över takåsarna på väg norrut mot Mecklenburgs gula böljande rapsfält och de urtida ritualerna vid sjöarna i norr.
Jag släntrar in i konsthallen Kunstwerke på Auguststrasse. Byggnaden har ett förflutet som margarinfabrik och en stiftelse bestående av entusiaster och konstnärer driver verksamheten med statsstöd och privata sponsorpengar.
Ett väl utbyggt artists in residence-program med olika gästateljéer garanterar viss genomluftning av samtal och idéer kan man förmoda. Denna gång gäller det ett cineastiskt projekt där man med tysk grundlighet och teknisk briljans dissekerat Fassbinders 16-timmarsfilmatisering av Alfred Döblins bok "Berlin Alexanderplatz" från 1929. De fjorton avsnitten loopar i minibiografer med nyckelcitat utanför så man lätt kan välja avsnitt efter humör och läggning. Projektionsytornas baksidor vetter alla ut mot ett slags mittskepp där de kan avnjutas synkront - ett fascinerande fluktuerande porträttgalleri från svunna epoker dukas upp.
Fast i slow motion med Fassbinders egna första inläsning av manuskriptet på magnetband från 1979 hade filmkonsten kunnat transformeras till installationskonst med högsta närvarofaktor - men vördnaden för mästaren kanske har varit lite för stor.
Lite omtöcknad går jag ut i solljuset igen med Hanna Schygullas siluett dröjande på näthinnan: "Die Sonne värmt die haut die sie manchmal verbrennt" löd ett av citaten.
På JET en bit bort nära Alexanderplatz ställer Hanna Hartman, Sveriges Radios P2:s tonsättare 2007, ut en kustomiserad dammsugare av märket Nilfisk som går igång inför varje ny besökare. En social humanoid med stor extern röd dammpåse i tyg. Man ombeds beröra ett metallbleck på munstycket och ett nytt skvirrande läte adderas. Det hela blir ett slags interaktiv neodadaism och lägger sig utseendemässigt kloss med Kari Cavens omfattande interaktiva dammsugarinstallaton på Röda Sten förra året.
Konsten uppfinner ständigt nya utseenden och den som kommer som eftersläntrare brukar ligga risigt till. De ljudande objekten är många denna vår i Berlin och frågan är om inte en inflation är i sikte. Inte mycket slår Robert Morris "Box With the Sound of Its Own Making" från 1964. Allt färre vill kallas för ljudkonstnär vilket talar för ett paradigmskifte och jag anar en fäbless för filmmediet vars professionella verktyg nu går att få för samma pengar som bra ljudutrustning för tio år sedan.
Jag går ut på gatan igen och följer skuggan från radiotornet på Alexanderplatz som fungerar som ett gigantiskt solur och tar sikte mot Torstrasse och Galleri Sparwasser som just nu funger som sambandscentral för projektet Urban Interface. Tio konstnärer från Norden och övriga Europa synliggör det offentliga rummet i ett privat sammanhang och de konstnärliga projekten bereds plats i det offentliga rummet.
Samtalet känns igen från en filosofisk diskurs med ett decennium på nacken men Urban Interface konkretiserar och lägger ribban på rätt nivå och jag spår kuratorn Susanne Jaschko en lysande framtid på konstens stjärnhimmel.
I Sparwassers behagligt svala källare rullar en storbildsvideo på ett vintrigt torg med ljusrutig stenläggning. Efter ett slag inser man att de små mörka, myrlika siluetterna som ibland glest vandrar över bilden utgör ett partitur till Katrine M:s blippande minimalistiska musik. Ljudets och filmens synchresis och olika relationer till tid, minne och närvaro bygger en rik och suggestiv väv. Plötsligt hör jag trafiken från Torstrasse ramla ner i källarn samtidigt som några bilar i vidoens högra hörn flimrar förbi - sehr schön.
På Bernauer Strasse möter Gustav Hellberg upp med tre strålkastare monterade på höga stänger som släcks när fotgängarna trampar på trottoarens ljussatta fält. Gustav tycks tematisera tillstånd av fruktan och tvivel på en plats där muren låg nu när dag blir kväll och en hednisk måne svävar över Alexanderplatz och högt uppe på Prenzlauer Berg fylkas vind och folkmassor som festande drar genom gränderna i Walpurgisnatten.
Uniformerade poliser och piketskvadroner med tårgas och vattenkanoner står startberedda inför stundande demonstrationer och sammandrabbningar, jag räddar mig in i värmen på musik- och textetablissemanget "Sonntag in August" och får en sval Becks i näven - en ung kvinna med rådjursögon drar in mig i sitt kraftfält och jag förstår att nattens tema skiljer sig från det sistlidna då jag alltför sent upptäckte den affisherade texten: "Der lesbische Blick" - men det är ju som sagt länge sedan redan nu.
Peter Uhr
konstnär bosatt i Berlin