Så som i himmelen
Regi och manus: Kay Pollak
I rollerna: Michael Nyqvist, Frida Hallgren, Helen Sjöholm, Lennart Jähkel
Längd: 2 tim 10 min
Censur: Tillåten från 11 år
Filmstaden i Linköping
BÄTTRE än hans förra, skulle jag kunna skriva om "Så som i himmelen", men jag vågar inte riktigt. Kay Pollaks förra film, "Älska mig", kom nämligen för 18 år sedan. Jag såg den visserligen, men minns inte så mycket mer än att dess hårda skildring av övergrepp och tonårsångest var ganska svårsmält för en elvaåring som jag.
"Så som i himmelen" är i vilket fall en oerhört stark comeback, och känns som en naturlig fortsättning på den karriär som föreläsare i personlig utveckling som Pollak ägnat sig åt sedan 1986. Filmens själva grundbudskap är att det inte finns några gränser för vad människor kan åstadkomma.
I centrum står världsdirigenten Daniel Daréus (Mikael Nyqvist) som efter att ha drabbats av en hjärtinfarkt flyttar hem till barndomsbyn för att vila upp sig.
Det dröjer inte länge förrän det kommer önskemål om att den upphöjde ska komma och lyssna på kyrkokören. Så blir det, och snart har den nye invånaren genomsyrat inte bara kören utan hela byn.
Epitetet "en ny Änglagård" känns inte helt galet. Här liksom där handlar det om rädsla för det okända och hur en hel by vaknar till liv - på både gott och ont. Referenserna till kristendomen består inte bara i de tydliga kyrkokörsmiljöerna - Daniel är en ren Jesusgestalt i sin offervilja och ambition att öppna människors hjärtan med hjälp av den högre makten: Musiken.
Och så har vi skådespelarna. Mikael Nyqvist är som vanligt hur stabil som helst, men av honom förväntar jag mig inte annat.
Den största sensationen är Helen Sjöholm. Min förväntan om en sångroll med ett par repliker i alltför yvig musikalstil går helt om intet. Sjöholm gör en klockren, återhållen och väldigt gripande insats som misshandlad hustru med stor sångröst. När hon sjunger Stefan Nilssons specialkomponerade musik är det "Du måste finnas"-klass.
Även Frida Hallgren bör ligga bra till för en Guldbaggenominering, och för ett antal frierier. Det är svårt att inte falla handlöst för hennes charmiga och robusta men i kärlek svikna Lena.
Därmed inte sagt att det inte finns invändningar mot filmen. Där finns några smådetaljer som stör och tillfälligt drar upp mig ur föreställningen att det är på riktigt, som när Nyqvist läser högt för sig själv (vem gör det i verkligheten?), eller när kyrkoherden sjuk av desperation och avund gör en klockren analys av sitt själstillstånd (ännu mer otroligt).
Dessutom spökar en del småstads- och Norrlandsklichéer som ger lättköpta poänger men borde ha kunnat undvaras.
Det dominerande är ändå Pollaks och skådespelarnas berättarglädje, som skapar precis den känsla av utmattning man får efter att ha genomlevt en saga av bästa märke. Den där de snabba kasten mellan gråt och skratt fullkomligt tar musten ur en, och där det djupt sorgliga slutet ändå lyckas få en att lämna salongen med en känsla av hopp.