"Begreppet synth var lite av ett skällsord redan från början."
"Vi fick aldrig några bra recensioner och slog ur underläge hela tiden."
"Att vara synthare i Flen, det var fan inte populärt. Man blev direkt tagen för att vara högerextrem."
Intervjuboken "Den svenska synthen" är ett kalejdoskop av röster. Artister, amatörer, entusiaster, entreprenörer. Röster som sällan berättat sin historia tidigare, och aldrig på det här sättet.
De berättar om över 30 år av svensk musikhistoria, om en smal och förbisedd subkultur som ibland varit framgångsrik, ibland förlöjligad och hånad. De berättar om kärleken till elektronisk musik och hur den blivit räddningen från småstadstristess och tonårsångest, om hur synthen visat vägen till nya vänner, nya städer och i några fall till utsålda Tysklandsturnéer.
De berättar om en kreativitet som ofta sporrats av den kompakta motvind den mött.
Bengt Rahm, själv synthare på 80-talet, har gjort ett gediget journalistiskt arbete. Han har intervjuat alla, nästan, som betytt något. Från pionjärer som Page och Lustans Lakejer till de debuterande tjejerna i Planet R. Från stjärnor som Covenant och S.P.O.C.K till udda förmågor som Tor Sigvardsson från Motala. Och alla i bakgrunden: de som drivit skivbolag, fixat fester och skrivit fanzines.
Tillsammans berättar dessa röster, över hundra, hela historien i kronologisk ordning. Med undantag för ett par krönikor drivs berättelsen framåt enbart av intervjucitat.
Här finns också kapitel om det missförstådda modet, om politik och våld och kvinnornas undanskymda roll, och dessutom massor av unika bilder. Därtill går den strama formgivningen hand i hand med ämnet.
Saknar jag något är det de journalister som trots allt uppmärksammat genren i riktiga massmedier, framför allt Fredrik Strage som kan hylla synthen som ingen annan i DN.
Men det är en detaljanmärkning.
Som journalist är jag imponerad av boken. Som gammal synthare känner jag väl igen mig i vittnesmålen om genrens framgångar och motgångar, och Bengt Rahms bok gör mig stolt och rörd.