Bengt Jangfeldt: Raoul Wallenberg

Raoul Wallenbergs största misstag var att han trodde att de sovjetiska kommunisterna var anständiga människor som skulle respektera hans insatser för Budapests judar. Det ledde till hans död i ett sovjetiskt fängelse.

Det officiella Sverige delade Wallenbergs brist på insikt om Sovjetsystemets totala ondskefullhet och lögnaktighet.

Ett ryktbart uttalande av utrikesminister Östen Undén till Wallenbergs föräldrar när de betvivlade sanningsenligheten i ett sovjetiskt påstående att de sovjetiska myndigheterna saknade alla kunskap om Wallenbergs öde är "tror ni att Vysjinskij ljuger?".

Andrej Vysjinskij, då vice utrikeminister, hade gjort sin karriär som åklagare i Moskva-rättegångarna på 1930-talet, skenprocesser som byggde på systematiskt lögnaktiga beskyllningar mot partifunktionärer som Stalin då såg som sina fiender.

Det officiella Sverige förhindrade aktivt att Wallenberg kunde räddas genom att förse ryska myndigheter inklusive Stalin med påståenden om att man i Sverige trodde att Wallenberg omkommit i kaoset efter den ryska invasionen av Budapest.

Bengt Jangfeldts Wallenbergbiografi kommer bara ett par veckor efter Ingrid Carlbergs massiva bok i samma ämne (anmäld i Corren 26/5). Är den bättre än Ingrid Carlbergs?

Det är svårt att säga. Bägge bygger i allt väsentligt på samma källmaterial. Ingrid Carlberg ger en närmast övertydlig bild av hur Raouls farfar styrde hans utbildning i syfte att bereda honom för en ledande roll i det svenska näringslivet. Hon redogör också detaljerat för de svenska ansträngningarna att nå klarhet i hans öde ända fram till idag. Jangfeldt nöjer sig där med att gå fram till 1947 då han tror att Wallenberg dödades i ryskt fängelse.

Bägge går in på Wallenbergs organisatoriska snille, Jangfeldt genom att redogöra för hur han förberett sig på en hungersnöd i Budapest genom gigantiska matinköp för att kunna försörja de tusentals judar som stod under svenskt beskydd.

Jangfeldt blixtbelyser den enorma tillgivenhet som Raoul Wallenbergs ungerska medhjälpare fick för honom genom att i faksimil återge en liten skrift som de producerade som gåva till honom inför julen 1944. Trots sin enorma utsatthet och ofantliga arbetsbörda har medarbetarna tagit sig tid till en humoristisk skildring av "skyddspassens konsthistoria" där de med målningar från olika historiska epoker, från grottmålningarna via renässansen till Picasso låtsas berätta hur man i alla tider haft skyddspass av det slag Wallenberg utfärdade för att skydda judar under nazisterna i Budapest.

Mitt intryck är att Jangfeldts bok är något mera lättläst än Carlbergs. Det kan bero på att jag genom att läsa Carlberg först, blivit förtrogen med berättelsen. Men försök läsa någon av dem!

Ernst Kleins recension av Ingrid Carlbergs bok finns också här, skrolla bara ner en bit bland bokrecensionerna