Nasses stora film
Regi: Francis Glebas
Manus: Brian Hohlfeld, efter A A Milnes böcker.
Svenska röster: Michael Blomqvist, Guy de la Berg, Charlie Elvegård
Land: USA
Speltid: 1 tim 15 min
Censur: Barntillåten
Filmstaden i Linköping
FRÅN SJUMILASKOGEN intet nytt. Det är som om A A Milnes förtrollade gosedjursskog utgör ett eget, europeiskt, myssofistikerat reservat som Disneys bulldozers respektfullt kör omvägar kring på sin jakt efter nya skattkammaröar, små sjöjungfrur och Notre Dame-ringare att skövla och reclaima som amerikanskt popkulturellt territorium.
"Nasses stora film" går med andra ord i samma stillsamt mjuka folksagoton som de två tidigare filmerna om Nalle Puh och hans vänner -- "Nalle Puhs många äventyr" från 1977 och "Tigers film" från 2000. Disneys Puhfilmer är snälla som en bullbakande mormor och lika lämpliga som barnvakt för en treåring. Varken våld eller Eurotroll-plasticism, snarare akvarellkänsla och en lagom utspädd dos Milnesk underfundighet.
Sensmoralen i "Nasses stora film" är att det är hemskt att känna sig utanför, att man kan göra storverk även om man är ett mycket litet djur -- och att man inte saknar grisen förrän stian är tom.
Nasse försvinner efter vännernas kamp mot den obligatoriska arga bisvärmen (som haft en bi-roll i samtliga Puhfilmer). Saknaden får sjumilagänget att inse att just Nasse varit den sanna hjälten i flera av deras gamla äventyr -- bygget av Iors hus, expeditionen till Nordpolen och försöken att skrämma bort Kängu hade alla, visar det sig, Nasse i huvudrollen.
Filmens stora minus är att några av de svenska rösterna bytts ut -- särskilt Thomas Hellbergs Tiger är saknad. Men nu lutar jag mig tillbaka och ser fram emot reaktionerna på Kängus hyllningssång till all världens mammor: "Hon städar och hon dammar . . ." (TT Spektra)