Några författare kan skriva precis som om de bara sitter rätt upp och ner och berättar sin historia. Patti Smith gjorde det tidigare i år i sin Just kids och Beate Grimsrud gör det alltså här i "En dåre fri".
Berättarjaget heter Eli - ett namn för både pojke och flicka och hon är i boken inte riktigt på det klara med vilket sexuellt jag hon har - och har flera personer inom sig som styr och ställer i hennes liv. Espens lipande låter i rinnande vatten, Emil retas, Erik kommenderar till tvångsrörelser och livsfarlig självdestruktivitet.
Genom livet blir det många kraschlandningar, in och ut från psyk mer eller mindre akut, drogmissbruk, medicinering, kognitiv terapi och stor ensamhet i långa nätter där rösterna pockar på fönstren och fallet ut. Men här finns också vänskap, en enorm kraft till överlevnad och vägen till något slags stabilitet går via en skrivarkurs vidare till stora författarframgångar och priser mellan alla vurpor.
Att ha en stil som flödar fram med en aktiv berättarröst är i sig inget som alltid fungerar. Men här finns ett knixigt personligt flow och ett driv som faktiskt får mig att glömma bort att jag ett tag tyckte att boken var lite för lång.
Och humor saknas inte. Roligt är det till exempel när Eli blir assistent åt en blind man eller när hennes mamma lovar att inte läsa Elis nya bok och ringer tillbaka och säger att grannfrun lovat att berätta innehållet istället... Befriande lättläst om hur svårt - och stort - livet är, mycket mer så i vissa fall. En personlig seger om personliga segrar?