Åh, tänk att få vara två-tre år igen och gå på bio för första gången och få se en sådan här underbar film med roliga upptåg och välbekanta äventyr. Jag kan faktiskt inte tänka mig en bättre filmdebut. Tänk också att vara så liten att man inte är bekant med sekelgamla karikatyrer och begrepp som rasism och fördomar. Då vore det bara fritt fram att ha okomplicerat kul till en film som, äntligen, skapats för riktigt små barn.
"Liten skär och alla små brokiga" saknar föregångarnas, "Vem"-filmernas, mer komplexa innehåll och handlar i stället om kalas med ballonger och tårta, kiss och bajs, att blöda och sätta på plåster, ämnen som helt uppslukar målgruppen.
Visuellt är det klassiskt wirsénskt - stramt och enkelt samtidigt som det ryms färg, form och stor fantasi. De olika episoderna, som känns igen från böckerna, målas fram samtidigt som vi tittar, i ett lagom snabbt tempo.
Som vuxen har man kanske däremot tagit till sig den senare tidens debatt om den stiliserat kolsvarta figuren Lilla hjärtat. Oavsett Stina Wirséns säkerligen välmenande intentioner står det klart att det är oerhört känsligt hur svarta avbildas i populärkulturen. Jag överlåter åt betraktarna att välja position, det går att se Lilla hjärtat som en i mängden av brokiga typer eller rentav som en förebild eller som en provokation med tanke på det historiska blackface-godset.
Den störste stjärnan här är emellertid Stellan Skarsgård. Han fungerar mycket bra som berättarröst och bollplank, som interagerar med de busiga figurerna och samtidigt skapar deras miljöer med sin penna. Någon kontroll över dem har han dock inte, Liten skär, Bosse, masken och de andra gör lite som de vill och ibland måste Skarsgård ryta till ordentligt, som vilken förälder som helst. (TT Spektra)