För den som följt Sven Karlssons utveckling från debuten på dåvarande Café Plaza i Tranås, via flera utställningar med vitt skilda teman och nu möter en mogen färglyriker på det idylliska galleriet i Boet, är det bara att ge sig på nåd och onåd.
Konstnären har passerat skilda stadier beträffande såväl motivkrets och utförande som stilexperiment, men aldrig tappat fotfästet. Även om han genomgående rotat sig i myllan och tolkat sin miljö, naturen, landskapet, människorna, är han ständigt gäst hos verkligheten. Abstraktionsgraden är närmast försumbar i hans naturnära måleri.
I dag visar han en serie ganska homogena målningar, stundom starkt reducerade i skildringen av sitt landskap, där husen utgör viktiga inslag. Motiven leder fram till ett slags självporträtt i skilda schatteringar. Det finns ett släktskap med både Cezanne och Karl Isakson men också dansken Oluf Höst. Sven Karlsson rör sig inom samma koloristiska område, även om hans expressionism är både mer nyanserad och mindre effektsökande.
I ett par målningar placerar han in människor, en cyklist, en badmintonspelande flicka. Intressant och spännande, och det ger liv åt duken. Han har tidigare visat sig vara en eminent porträttör. Nu handlar det dock främst om atmosfärisk, luft- och ljusfylld landskapskonst, rakt och redigt framställd i blond och rik färgskala.