En mer passande inledning till en film baserad på Håkan Hellströms universum än Göteborg i sommarsol, till tonerna av "Visa vid vindens ängar" är nog svår att få till. Den som möjligen hade räknat med någon göteborgsk diskbänksrealism gör sig dock icke besvär. "Känn ingen sorg" är en känsloexplosion i kulörta färger, en "Albert och Herbert" doppad i dekadens och Hollywood-magi. Det handlar om att vara ung och sökande, att festa och att hoppas på något. Och innan någon hinner säga Feskekörka har det ramlats ut och in på diskotek, skymtats minst en sjömanskostym och bevisats att Älvsborgsbron leder till Rio de Janeiro.
I centrum finns Pål som är ett musikgeni men flippar ur när han ska uppträda inför folk. Hans vän Lena tävlar i kampsport och har mycket att bevisa. De hänger med den ständigt generösa Johnny som har ett svart drag och är länken till den förföriska Eva, som dyker upp och förvrider huvudet på Pål till den reko kom-igen-Lenas förtret.
Även om det höjer upplevelsen att ha koll på Håkan Hellström måste man inte vara ett inbitet fan för att njuta av filmen. Däremot måste man stå ut med att folk plötsligt bryter ut i sång. Och att toner bokstavligen dyker upp ur tomma intet, liksom att räkor kan börja prata och låta precis som Leif Loket Olsson. Så kallad magisk realism är ett stilgrepp som man antingen gillar eller inte. Jag tycker att det funkar alldeles utmärkt i det här sammanhanget.
Regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein bjuder på vackra bilder, hisnande kameraåkningar och allmän visuell storslagenhet. De kan sitt hantverk, det kryllar av små och stora dramatiska höjdpunkter och komiska poänger. Därför är det synd att de inte har klippt hårdare, i mitten står filmen och stampar lite.
Skådespelarna gör ett mycket bra jobb, Adam Lundgren är perfekt charmig i huvudrollen och Tomas von Brömssen är gullig som fiskarfarfar. Störst utmaning att verkligen gjuta liv i sin Hellströmska klichéfigur har Disa Östrand, som spelar Eva. Kameran älskar Eva och hennes outsinliga garderob av sexiga underkläder väl mycket, det är faktiskt först vid en andra tittning på filmen som det går att se nyanserna i denna manliga drömfigur.
"Känn ingen sorg" blir i slutändan bombastisk, lekfull, patetiskt och sprudlande om vartannat. Inte helt olik en Håkan Hellström-låt med andra ord. (TT Spektra)