Johannes Edfelt: Dikter (Urval och förord av Anders Cullhed)
Albert Bonniers
JOHANNES EDFELT skulle blivit hundra i morgon. När han gick bort 1997 efterträddes han i Akademien av Horace Engdahl. Det fick en del att ondgöra sig över dissonansen mellan de två; att Engdahl var alltför dunkel för Edfelts "klarhet och förnuft".
En akademisk fråga som jag tror Edfelt själv strax skulle ha lagt undan. Livet är större än så, skulle han ha sagt. Och menat att färden ställer oss inför något viktigare: liv och död, frihet, tingens förvillelser och främlingskap till exempel.
Inte minst minnen och grogrund. Vad vill oss begrepp som vilsenhet, trygghet, lycka? Alla val av gott och ont? Väljer vi alls?
Ingen skrev heller så avspänt om avsked och åldrande som Edfelt. Redan tidigt blev det ett slags lyriskt sigill på hans alster, ingen samling utan att slutet var i sikte.
"Får i en sommaraftons dunkel
jag nå min yttersta sekund
då vinden vaggar gul ranunkel
och jorden har sin högtidsstund"
(1943)
eller senare i kortprosa:
"De sena åren gör tingen nyare: ju mer du närmar dig utgång och utslocknande, desto närmare kommer dig den värld som du förr alltför ofta betraktade med leda och likgiltighet....allt blir lika primärt som i din barndomstid. Det är ingenting annat än det förestående avskedet som återigen gör världen mirakulös." (1990)
I över sju decennier var Edfelt tidsdiktaren utan motstycke, den skarpaste iakttagare. I hans rytmiskt regelbundna versformer blev slutrim och assonanser till personligt tilltal.
Från debuten 1923, "Gryningsröster" och genom den sista "Brännpunkter", 1996 finns seklets alla stora vägval. Som illusionslös pessimist säger han det våra tankar och vaknätter trevar efter. Något som Cullheds urval ur nitton verk tydligt sammanfattar och som förordet så utmärkt benar ut.
Edfelt hade inga behov av att väja. Han såg bortom teknikens landvinningar, bortom trettiotalets stöveltramp, sextitalets giftindustri, det religiösa mörkret.
"Bäst om Bohr och Einstein aldrig gjort sina skapelser", sa han en gång när jag hälsade på honom i Ramlösa utanför Helsingborg.
Han satt mellan boktravarna och läste inför höstens Nobelpris. Jag tror det blev Claude Simon det året.
Och han fortsatte:
"De anade aldrig vilken skugga de skulle lägga över naturen och människans rytm. Jag ser så mycket vilsenhet och undergång."
Och han gav mig barndomen, klar som kristall; "allt klarare", menade han. Vi gick på västgötavägarna, ledda av hans ord. Kring oss det cykliska, trygga, morföräldrarna i Kyrkefalla, hans fromma mor. Minnets flöjel, slätten som böljade. Och Edåsa by som gav honom hans namn. När han läste kom jag inte undan:
"Vind från hedenhös, vind genom seklerna, blås
kamma gräset i Edåsa, Våmb och Horn
där de multnar; ryttare, bönder. -- Lång
var deras möda, sträv deras dagsverkes kväll.
skönast slutgiltigheten: jord och vila".
("Vestrogothica")