Regnet faller, mörkret lägger sig, hösten blåser in från slätten. Linköping hukar. Kurar ihop sig efter en lång het sommar. TV-sofforna återtas. Lugnet lägger sig över värmeljusens rike. Men alla sitter inte hemma. Under ett gammalt teatertak i Gamla Linköping står tusen personer som trotsat regnet. På scenen framför står en lågmäld orkester och längst fram på scenkanten en svartklädd Annika Norlin som sjunger hjärtat ur kroppen. Rockpublik kan vara mycket, men sällan tyst. Ikväll är den knäpptyst. Ingen vill missa en ett ord, en stavelse, ett rim.
Annika Norlins projekt Säkert är nerskalat till kvartett. Trummorna och basen har fått stanna hemma. Sångerna ska få stå nakna i scenljuset. Och det tål de bra. De växer av att skalas av. Texterna blir tydliga, melodierna starka och känslorna klara. Melankoli, styrka, ångest, tro, hopp och kärlek. Allt finns där mellan de tre ackorden.
Annika Norlin är de små ögonblickens- och de stora känslornas poet. Ibland helt hudlöst ärlig, intim så att man nästan rodnar. Som i ”Dian Fossey” eller ”Skadat exemplar”. Men lika ofta sjunger hon med ett snett leende i mungipan. Den befriande humorn finns där, när den behövs.
En och en halvtimme glider iväg och tusen personer har glömt att andas. Därför blir jublet extra starkt när matta lungor fylls och töms. Jublet vill inte sluta. Vill inte låta Annika Norlin och hennes band gå. Alla vill stanna där, i värmen och sången. Och hade inte vaktmästaren tänt lamporna i taket då hade vi stått kvar där än, helt säkert!