"Hon fick hjälp av kvinnojouren." "Kvinnan och hennes barn sökte skydd hos kvinnojouren." "Ring kvinnojouren!"
Kvinnojourerna har varit ett stående inslag i det svenska samhället i decennier, och nästan alla människor vet väl åtminstone på ett ungefär vad en kvinnojour sysslar med. Och tycker att kommunerna ska stötta dem ekonomiskt.
Jämfört med annan samhällsbärande verksamhet är jourerna ett nyare fenomen. Sveriges första kvinnojour bildades 1978. 1984 bildades Riksorganisationer för Kvinno- och Tjejjourer i Sverige (Roks). Efter ett antal år växte missnöjet med Roks styrelse, som av vissa betraktades som elitistisk och odemokratisk. Ett riksmöte i Kiruna 1996, där Angela Beausang valdes till ordförande efter Ebon Kram och motkandidaten Elisebeth Markström inte fick yttra sig, blev avgörande för att tolv jourer bröt sig ut ur Roks. Så bildades Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund SKR 1996.
Där hade man en annan syn på barn, män, och feminism. Ordet feminism byttes mot kvinnoperspektiv, och Elisebeth Markström blev ordförande.
2005, när Evin Rubars tv-dokumentär "Könskriget" (där Roks dåvarande ordförande kom med det famösa "Män är djur"-uttalandet) ledde till hätska utfall mot kvinnojourer och starka ifrågasättanden, hanterade SKR:s ordförande Carina Ohlsson det genom att stötta lokala jourer samtidigt som hon distanserade SKR än mer från Roks. Dessutom fanns det då en öppen famn att ty sig till för de jourer som lämnade Roks i efterdyningarna av "Könskriget". Under åren 2005 till 2011 ökade SKR från 42 medlemsorganisationer till 97. Roks är fortfarande den större organisationen, och den som de flesta jourer i Östergötland tillhör.
I "Att följa med samtiden – Kvinnojoursrörelse i förändring" beskrivs SKR:s historia, mot bakgrund av samhällsförändringar i stort vad gäller jämställdhet, våld och debattklimat. Det är intressant läsning och ett stycke nutidshistoria.