En stunds googlade sätter stopp för alla försök att ifrågasätta värdet av en ny musikal om Astrid Lindgrens halvsekelgamla verk. Sagorna om Pippi, Emil, Karlsson och de andra tycks än i dag toppa försäljnings- och utlåningslistor. Birgitta Wigforss "Världens bästa Astrid" är ett potpurri med fokus på sångerna från Olle Hellboms populära filmatiseringar. Förlagan är en musikal som sattes upp på före detta Folkan i Stockholm.
Musikalnumren omgärdas av en ramberättelse. Affärsmannen Magnusson vill riva Sagateatern för att bygga ett parkeringshus, men det går teatertjejen Wilma inte med på. Kan Astrid Lindgrens sagor tina ett iskallt yuppiehjärta? Metateatern är ett smart grepp som fungerar galant. Den neurotiske Magnusson (spelad av Göran Lidemalm) ger dessutom föräldrarna i publiken sitt roliga.
Astrid Lindgrens originaltexter är naturligtvis omarbetade för att passa formatet. Det mesta fungerar bra men ibland vill jag ropa "Kill your darlings!". I Lönneberga ska Emil hitta på hyss, sitta i snickerboa, och skjuta med byssen, Lina ska uppvakta Alfred och Ida ska sjunga sin kattvisa. Allt på dryga tio minuter. Nog för att katten Alfonz gör ett fantastiskt statistjobb, men det höga tempot förutsätter att publikens fyraåringar är veritabla Lindgren-uppslagsverk. Det hela liknar mest ett greatest hits-medley.
Bättre fungerar Madicken och Karlsson på taket, där en liten del av berättelsen återges i sin helhet. Lou Gustavsson som Karlsson lyckas få en av Astrid Lindgrens mest osympatiska karaktärer att framstå som en riktig mysfarbror. En bedrift med tanke på att vi talar om en djupt egocentrerad jättebebis som objuden tränger sig in i Lillebrors sovrum bara för att förstöra hans saker och äta upp hans godis.