Vad roligt! Roligt att novellkonsten uppmärksammas. Roligt att det är en kvinna. Roligt att det är Alice Munro.
Vi läste Alice Munros elfte novellsamling "Brinnande livet" i Correns bokcirkel i våras. Bokcirkeln var splittrad – det är den nästan alltid och det är ju så det ska vara. Men nu var den extra mycket splittrad.
Några tyckte att det var för lite kött, blod och doft. Flera andra älskade hennes speciella stil; sparsmakad, lågmäld, där det outttalade ligger och skriker mellan raderna. Det är noveller i vardagen, oftast med kvinnor i centrum, de har ingen direkt början och ingen traditionell "slutknorr", men väldigt mycket nerv.
De är perfekt skrivna, inte ett ord är för mycket.
En av bokcirkeldeltagarna var Marcus Ressner som sa: "Jag blev jättetagen. Det är väldigt väldigt bra". Och Helena Pettersson, förskollärare som aldrig läst noveller förut, berättade att hon nu hade läst intensivt i en vecka och på söndagen var hon så absorberad att hon glömde tid och rum medan barnen var på idrottsaktiviteter.
"Det fick bli pizza till middag när barnen kom hem! Jag har läst de här novellerna tre gånger nu. Tänk bara som Alice Munro byter fokus i en och samma novell. Det gäller att läsa koncentrerat".
Nu ska vi läsa en annan bok av henne i höstens bokcirkel. "Nobelpristagaren, vem det nu blir" har vi ju kallat december månads bok. Vilken vi än väljer så ser jag mycket fram emot att läsa den.