Vilken stimulerande utställning! Arne Fälth uppfylls av inre bilder som han sedan snabbt tecknar ner i ett spontant linje- och färgflöde, främst i teknikerna akvarell, gouache och pastellkrita. Här framträder de mest fantastiska varelser, djur och människor. Många tycks inbegripna i en våldsam existentiell kamp för tillvaron.
Kroppar vrids, omfamnas och brottas. Det bitvis flödande kaoset stadgas dock fint med färgaccenter och svärtade linjer.
Spontanismen påminner om forntida klippmålningar från Drakensberg, Sydafrika. En stor del av motiven, som saknar titlar, handlar om hästarnas kamp med sig själva, varandra och med kvinnovarelser. Tänder visas och krafter mäts.
I en symbolmättad bild springer två hästar runt i en karusell som är prydd med mänskliga dödsskallar.
Det första som slår mig är att bilderna är en reminiscens av Carl Fredrik Hills sjukdomskonst. Här finns de vridna kropparna, de upprörda hästarna, kvinnorna och de märkliga metamorfoserna.
Visst har Arne Fälth läst sin konsthistoria, men ändå känns hans motiv inte upprepande, utan genuina och äkta. Ja, faktiskt mera genuina än vad surrealisterna med Breton i spetsen åstadkom på 1920-talet, med sin psykiska automatism.
I Arne Fälths träskulpturer får framför allt djuren en ny lugn skepnad, även om de vridna momenten delvis finns kvar. Särskilt tjuren och galten får här en tyngd och jordnära trygghet, som är främmande i bilderna. Det visar på bondens nära känsla för sina djur. Här finns också en rofylld skulptur med en häst och kvinna i förening. Dessa fina djur finns också med i konstnärens utsmyckningsuppdrag.
LARS-OLA JOHANSSON