"Hela havet stormar" inleds stilfullt med ett samtal i sällskap med åtskilliga glas på Café Rootz i Haag, när Arne Dahl nu åter samlar ihop spillrorna av svenska A-gruppen. Efter fjolårets "Viskleken" är det redan dags för del två i den planerade snutkvartetten om den europeiska och hyperhemliga Opcop-gruppen med säte i Haag.
Polischefen Paul Hjelm och snilleblixten Arto Söderstedt calvadosfunderar över ett märkligt självmord, signerat Udo Massicotte. En plastkirurg i världsklass som jobbade med ett hemligstämplat projekt om hur man ska känna igen plastikopererade terrorister.
Ett brännande aktuellt ämne med andra ord. Arne Dahl lyssnar lyhört på vad som vad är på gång i samtiden.
Snart mördas en känd albansk vapenhandlare på en pub i Stockholm och sedan tuffar det på i klassisk seriemördarstil. Opcop-gänget är hela tiden steget, eller snarast stegen, efter. Arto Söderstedt & Co sitter pular och klurar med datorer framför storbildskärmen i Haag och skickas då och plötsligt ut på diverse livsfarliga blixtuppdrag på udda platser i Europa.
Spåren leder mot öar. Gamla fängelseöar. Avgörande tycks ön If utanför Marseille vara. If? Just det: fängelset där styrmannen Edmond Dantès förvandlas till hämnaren Greven av Monte Cristo.
Arne Dahl kan sin Dumas och är överhuvudtaget förbluffande påläst och kunnig i det mesta i denna vindlande thriller där spåren tycks leda mot öster och en av 1900-talets mest populära, destruktiva ideologier. Kommunismen. Och alla dess offer och försvarare.
Samtidigt med huvudspåret väver författaren in kapitel som består av gåtfulla rapporter om en adopterad, genial liten pojke, kallad "W", och bara gradvis förstår läsaren det otäcka sammanhanget (gradvis blir även ytterligare en litterär förlaga uppenbar: Georges Perecs berömda bok "W eller minnet av en barndom").
Strängt taget är "Hela havet stormar" ändå mer intressant än spännande. Tankeväckande, föga nervkittlande. Liksom i tidigare böcker förlorar berättelsen energi när alla karaktärer liksom ges lika mycket, demokratiskt utrymme. Vilket gör att ingen träder fram i helfigur och att alla känns lika - demokratiskt - skissartade.
Arne Dahl lever dock högt på sina snillrika, samtidsaktuella intriger och sin flyhänta stil. Dialogen mellan kollegorna är lagom, syrligt ironisk. Därtill bjuder Dahl gärna på fint formulerade, dystopiska insikter, som när chefen Paul Hjelm filosoferar över den humanitära människosynens bräcklighet.
"Den sanna demokratin var en liten, liten ö i alla riktningar omgiven av antihumanistiska djuphav. Stormen tilltog hela tiden i styrka, vattnet steg och steg".