Gunnar Klang tar upp en intressant fråga i ett brev till Språkspalten. Han skriver om vad han kallar "ersättningsuttryck" som används i stället för svordomar. Från sin uppväxt i Bankekind minns han en person som använde femtan som ett kraftuttryck. Skolans kantor sa kyss katta när någonting gick snett. Fy sjutton, attan, tusan, dra åt skogen är ytterligare exempel Gunnar Klang nämner.
Säkert kan många vittna om fler sådana eufemismer när någon inte vill svära "på riktigt".
Det väcker frågan vad det egentligen är som gör att vissa ord betraktas som fula och bär på en särskild laddning.
Att ett ord betyder en viss sak är i grunden ett slags överenskommelse mellan användarna. Det är ju inte en egenskap i själva ordet som ger det dess innebörd. Därför kan man heller inte göra en avgränsande definition för vad som är en svordom och vad som inte är det, utan det avgörande är hur ordet uppfattas. Somliga ord mister också sin laddning med tiden.
Generellt är det dock ett par områden som i huvudsak genererar svordomar och kraftuttryck, och det gäller över hela världen. Sex, religion och kroppsliga avfallsprodukter utgör den språkliga myllan ur vilken vi hämtar våra kraftuttryck. De religiösa svordomarna har förlorat en del av sin kraft i Sverige, medan sexuella kraftuttryck har vunnit mark. Eftersom de ofta är nyare låter de också kraftfullare många gånger.
Men, för att knyta an till resonemanget om "ersättningsord", fungerar det lika bra att säga järnvägar som jävlar?
Är det meningsfullt att byta ut ett svärord mot ett annat ord?
Kraftuttryckens funktion är intressant och värt att återkomma till.
Skicka gärna in tankar kring detta!