Melodifestivalen. Melodifestivalen? Melodifestivalen! Det är lite som i den gamla Postbanksreklamen med Ernst-Hugo Järegård. Googla den för övrigt, den bör ingå i var persons populärkulturella bibliotek. Mellon snurrar runt i mitt huvud och just nu håller vi på redaktionen som bäst på att ladda upp inför deltävlingen i Linköping. Artistintervjuer, tillbakablickar och förhandsbetyg på alla låtarna, you name it!
Gilla det eller ej, men i morgon börjar faktiskt musikfesten. Malmö arena står som värd och allra först ut på scenen är Yohio. Utan att ha hört någon av låtarna finns det så klart en vinnaraura runt honom. Yohio känns lite som Eric Saade, som slutade trea första året han var med och sedan plockade hem hela konkarongen året därpå. Kanske kan svenska folkets ”moraliska vinnare” från förra året göra samma sak?
Med en vecka kvar till deltävlingen här i Linköping så har förvandlingen av centrum verkligen börjat. Det är svårt att missa att det snart är dags. Gator och torg har fått en del pynt och massvis med reklamskyltar. Jag möttes av ett helt hav av pärlband och glitter när jag klev på bussen för att åka till jobbet tidigare i veckan. Det kändes lite surrealistiskt att klockan åtta på morgonen sätta sig i någon form av Liberace-fordon när världen utanför är grå som en betongmur.
Finns det något man kan säga om festivalen då? Ja, dels känns den väldigt klassisk. Många av artisterna som är med har varit det tidigare. En del av dem är för mig bara förknippade med just mellon. Det finns heller ingen artist vars deltagande känns förvånande, typ The Ark. Yohio skulle kunna ha den kvaliteten men han breakade ändå för det svenska folket i förra årets tävling.
Förhoppningsvis blir det sjysst lördagsunderhållning där musiken tar plats i främsta rummet och skämskuddefaktorn ligger på en låg nivå. Alltså inget Dolph Lundgren-tramsande eller för mycket tjockis-dräkter. Då har Melodifestivalen förutsättningar att hålla alla sex veckor in i mål.