BOK
Den dolda kvinnomakten
500 år på Skarhults slott
Alexandra von Schwerin (red)
Atlantis
Alexandra von Schwerin har ett intressant uppslag i sin antologi; att ur historiens djup lyfta fram den halva av mänskligheten som så länge var dold och omyndig. Kvinnorna, således. I det här fallet högreståndskvinnor från senmedeltid och framåt som ägt, bebott eller annars haft en relation till Skarhult i Skåne, slottet där von Schwerin själv bor sedan 2003. Hon har också anlitat kunniga skribenter, som historieprofessorerna Eva Helen Ulvros och Dick Harrison, och smyckat deras texter med vackra illustrationer. I förordet yttrar hon som sin ambition att visa Skarhult som "ett mikrokosmos som speglar hur Sverige har förändrats från mitten av 1500-talet till modern tid".
Men hur låter detta sig göras? Historiens kvinnor är ju så osynliga?
Alls inte, slår Dick Harrison fast redan i första kapitlet. Det är, menar han, inte källorna som saknats, utan intresset. Vi ser historien genom förra sekelskiftets glasögon. Kvinnorna var maktlösa och ointressanta då; alltså tror vi att de alltid varit det.
Att detta inte stämmer står helt klart när man läser "Den dolda kvinnomakten". Här träder mäktiga, rika och smarta kvinnor fram. Allt ifrån Mette Rosenkrantz, Danmarks rikaste kvinna under 1500-talets mitt, över Beata von Königsmarck, godsägare, bruksidkare och politisk aktör som 1663 köpte Skarhult för 36 000 daler silvermynt (köpehandlingen är signerad av maken Pontus Fredrik De la Gardie, men förtäljer också nogsamt att denne "icke det ringste dertill lagt eller gifwit") och Margareta von Schwerin som kring 1950 bedrev hushållsskola på Skarhult, fram till Alexandra von Schwerin själv som i slutet av boken tillsammans med åtta andra kvinnor berättar om livet som modern slottsfru.
Det här är en vacker bok med gedigna författare och intressant ämne. Varför lämnar jag den ändå med en vag känsla av besvikelse?
Därför att de lockande orden om Skarhult som "ett mikrokosmos" aldrig riktigt infrias. Detta i sin tur tror jag har att göra med att det här är en bok främst om kvinnliga ägare till Skarhult, inte invånare. De flesta bodde under merparten av sina liv någon helt annanstans. Det gör att den riktiga närvaron saknas, detaljerna, att lära känna rummen med deras dagrar och ljus. Till det hade det kanske behövts att lyfta fram även de andra kvinnorna, de som arbetade i slottet. De är givetvis mycket mer osynliga än sina mäktiga härskarinnor. Men kanske en utmaning att anta inför en eventuellt kommande uppföljare?