Annika Persson: Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman

”Sokrates har rätt på sitt sätt och jag, helt anspråkslöst, på mitt”. Ett citat ur Lena Nymans tonårsdagbok sedan hon och den grekiske filosofen haft ”lite hjärngymnastik” tillsammans.

Sådan var hon, den Lena Nyman offentligheten inte känner. Som intellektuell reflekterar hon över allt hon läser, jämför, analyserar och bemöter. Förmågan att ta till sig en text med både tanke och känsla är väl uppövad när hon kommer in på Dramatens elevskola. Hon överraskar med en frihet inför texten som är ytterst ovanlig och blir hennes största tillgång som skådespelare.

Att få möta den ”okända” Lena är den stora behållningen av Annika Perssons biografi ”Jag vill ju vara fri”. Det sker via hennes egna ord i dagböcker, brev och memoarutkast ur hennes efterlämnade dokument – sjutton papperskassar i Musik- och teaterbiblioteket.

Denna huvudkälla kompletterar Annika Persson – som aldrig träffade Lena Nyman – med intervjuer, böcker och tidningsartiklar (mest kvälls- och skvallerpress) m m. På fyra sidor förtecknas ett urval roller på scenen, i film och teve.

Lena Nyman hann med otroligt mycket. På Dramaten spelade hon den stora dramatiken i regi av Alf Sjöberg och Ingmar Bergman, och folkkär blev hon genom sin medverkan i Tage Danielssons och Hans Alfredsons revyer och filmer.

Dessförinnan hade Vilgot Sjöman gjort henne legendarisk med ”491” (1964) och Nyfiken-filmerna (1967—68). Men hon fick betala ett smärtsamt högt pris för sin Guldbagge. Såren efter mediejakten och vissa manliga kritikers plumpa recensioner av hennes kropp satt i hela livet.

Helt annorlunda lät det när hon fick sitt genombrott på teatern som Polly i ”Tolvskillingsoperan” (Dramaten 1969, regi Alf Sjöberg). ”Lena Nyman har resurser att bli större än t o m Alf Sjöberg. Risk finns nämligen för att hon är ett geni”, skrev Aftonbladets Allan Fagerström.

Det är ofrånkomligt att även lägga tragiska aspekter på Lena Nymans ”Jag vill ju vara fri”-liv. Men se det också som baksidan av det samhälle och den tid hon levde i: drog- och sexliberalismen, utbrett alkoholmissbruk inom artistvärlden.

Lena är en bräcklig, trasig människa. Hon kämpar med vikten genom extrema dieter, svält, hetsätning och amfetaminliknande bantningstabletter. Mot biverkningar som sömnsvårigheter och ångest får hon sömntabletter. Lägg därtill whisky och marijuana – som hon först bjuds på av sin pappa, konstnären Lennart, när hon är sexton.

Pappan, som tidigt lämnar familjen, har – på gott och ont -- stor påverkan på hennes liv. Det tar lång tid innan hon inser hur han svikit och fått henne att med hans ögon se på mamman, pälssömmerskan.

Det är trygghet Lena Nyman söker hos killar och män, men ingen kan hjälpa henne med svaret på frågan ”vem är jag?”. Annika Persson är möjligen lite indiskret emellanåt, legitimerat med vad Lena själv skrivit om relationer och livsfrågor. Inte minst genom sin öppenhet, t ex om rattfyllorna, behöll hon folkets kärlek genom åren.

Och hon kommer tillbaka till scenen, gång på gång. Med grava missbruksproblem men även för att hon ställer höga krav på nya utmaningar kommer hon dock till en punkt när hon inte utvecklas längre. Att undervisa blir räddningen – hon är en fantastisk pedagog.

På Kristina Lugns Teater Brunnsgatan Fyra gör Lena Nyman sina sista, magiska föreställningar 2005 och 2006: i ”Nära Romeo och Julia” tillsammans med Erland Josephson och i ”Katarina den stora”. Hon är sjuk och svag men, som Kristina Lugn beskriver det, hon skapar ”en tredje närvaro, som inte är publiken och inte är skådespelaren utan något som sker mellan dem”.