Det spännande med Anne Enright är inte vad hon skriver om, utan hur. Hennes irländska språktemperament: krasst, cyniskt, roligt och rastlöst. Ibland avigt och struligt. Rena koffeinkicken åt de i grunden rätt ordinära relationsdramer som gestaltas.
Ska dock sägas att min upplevelse är begränsad till de romaner som finns på svenska: Bookerpristagaren ”Sammankomsten”, samt nyutkomna ”Den glömda valsen”, ypperligt översatt av Ulla Danielsson.
Om Enrights övriga produktion (ytterligare två romaner, ett par novellsamlingar samt en faktabok om barnafödande och moderskap) vet jag i princip inget.
Familjen som existentiellt kalejdoskop är ett hett tema, inte bara hos Anne Enright. Hemligheter och lögner poppar upp ideligen. Kärlek. Sex. Skuld och skam. Lycka och olycka.
Samt, det kanske råddigaste i alltihop: Våra bedrägliga minnen.
För 34-åriga Gina Moynihan är det svårt att nagla fast de senaste årens turbulens. Äktenskapet med Conor. Förhållandet med den gifte Seán; en förbindelse med spridda konsekvenser, inte minst för Seáns dotter.
Förhållandet till systern Fiona och till modern, som dör under berättelsens gång. Den alkoholiserade fadern. Ingen går fri från sin uppväxt.
Inte heller slipper vi undan vår samtid. Under ironiskt sångsmöriga kapitelrubriker som ”Save the last dance for me”, ”Knocking on heaven’s door” och ”Secret love” dukar Enright nogsamt upp en burgen medelklassmiljö bland kommunikatörer, internetstrateger, förortsvillor, mingelfester och ”söndagsbilagedrömmar”.
En arrangerad, krishotad bubbla: ”Kärlek med inteckningar. Knull med 5,3 procents ränta.” Och så Poff! Där sprack den leken. Vad gjorde vi?
Och vad gör vi nu? För att behålla det som var. Vad det nu var.
Gina skjuter minnena fram och tillbaks, prövar och omprövar tillförlitlighet, emotionell styrka, varaktighet. Nödvändigt för henne. Något tradigt i längden, för läsaren.
Anne Enrights utmärkta språkhumör till trots: Helhjärtat engagerad blir jag sällan.