En och annan konstnär kan visa upp en iögonfallande teknik, ibland till och med briljant. Men för att skapa konst räcker det ju inte med att luta sig mot den mest hänförande teknik. Annat måste till. Rent generellt kan man säga att det inte ska gå att omedelbart få grepp om exempelvis en målning. Det ska för övrigt helst aldrig inträffa. Den får gärna fortsätta gäcka.
Anette Björk Swensson vet hur man går tillväga för att avbilda verklighetstroget. Hennes målningar är helt föreställande. Men varken människor eller djur uppträder i dem. Vad handlar de då om? Ren dokumentation? I ett par fall kan intentionerna se ut att ha parkerat i den zonen. Då får man nöja sig med att beundra ljus- och skuggspel och den vackra marmorn i mer än halvsekelgamla trapphus.
Men i ett antal skymningsbilder har Anette planterat in en viss känsla av osäkerhet, av suggestiv stämning. De tillhör de främsta målningarna, ur ett konstperspektiv. Enstaka lampor lyser upp och vägleder, står liksom för en vänlig klapp på axeln och har delvis en annan uppgift än trapphusens ljusinsläpp. Dessa yttre ljuspunkter signalerar trygg kontinuitet i välkända omgivningar. Ändå frigörs här en känsla av annalkande mörker och ovisshet.
För mörkret ruvar alldeles innanför trädridåerna. Det hade kunnat få ett friare spelrum i de här målninarna. Men det är inte det konstnären har varit ute efter. Hon vill få oss att upptäcka länkarna mellan natur och byggnation. Ett ungt träd kastar inte sin skugga mot tegelväggen. Det låter skuggan smeka den. Det kan vara en hållbar sammanfattning av Anette Björk Swenssons konstnärskap.