– Jag är jättehedrad! Jag hoppas ju att filmen får publiken att börja fundera på sin egen skoltid och hur man behandlade varandra. Budskapet gick i alla fall fram i Venedig, säger Anna Odell.
För fyra år sedan väckte Anna Odell enorm uppmärksamhet där hon rekonstruerade en självupplevd psykos på Liljeholmsbron i Stockholm. Syftet med konstprojektet "Okänd, kvinna” var att blottlägga maktstrukturer inom vården.
Först när stormen runt ”Okänd, kvinna” hade lagt sig började hon planera för sitt nästa projekt.
– Mitt sätt att jobba ligger ganska nära skulptur. Det är det jag är mest intresserad av och tycker att jag kan bäst. Skulptur har oändligt många perspektiv och det är både till min för- och nackdel att jag måste vrida och vända på allt. Det är precis vad jag gör med min konst, förklarar Anna Odell efter premiärvisningen av ”Återträffen” på Malmö filmdagar.
Det är en spelfilm, men samtidigt en undersökning. Av vad?
– Idén om att skapa en fiktiv återträff fick jag när jag fick veta att min gamla klass precis hade haft en klassträff och att jag var den enda i klassen som inte hade bjudits in. Varför just jag som var mobbad under skoltiden? Som fanns längst ned i hierarkin. Vad var alla så rädda för? Det ville jag ta reda på.
Varför valde du att själv spela huvudrollen, klassens hackkyckling?
– I det här fallet var det smidigare för mig själv att vara aktör. Delvis för att jag är bättre på att pressa mig själv än på att pressa andra, men också för att det är lättare att nå själva kärnan i problematiken om det finns egna erfarenheter i bagaget.
Övriga roller i filmen spelas av etablerade skådespelare från Dramaten och Stockholms stadsteater…
– Ja, på sätt och vis var det ju helt galet att jag skulle agera mot alla dessa proffs. Men det var faktiskt väldigt lustfyllt. Det gick inte att tänka på om man var bra eller dålig, det var bara att kasta sig ut i det okända.
Gjorde du filmen för att hämnas på din gamla klass?
– Nej, om publiken tror att det är vad filmen går ut på så har jag misslyckats. Det som verkligen intresserar mig är hur människor fungerar i grupp och hur maktstrukturer påverkar gruppen. När vi testvisade filmen så frågade jag publiken om den upplevde att filmen handlade om hämnd, men nej, det tyckte man inte, skönt nog.
När man ser filmen får man nästan känslan av ”direktsändning”, alltså att allt händer på riktigt.
– Men det är fiction. Jag ville att skådespelarna skulle agera som om de faktiskt visste mycket om varandra. Vi improviserade vid några tillfällen i en skola. Där agerade vi alla som 15-åringar så att de inte bara skulle ha bilden av ”Regissören Anna” som man lyssnar på utan också skulle kunna relatera till mig som ”Tönten Anna” och hur det är att hata henne. Jag ville att de skulle känna i hela kroppen hur jobbigt det var att träffa mig.
Hur kändes det för dig?
– Det var väldigt dubbelt. Ju mer äkta och taskiga dom var mot mig desto gladare blev regissören i mig. Trovärdigheten kommer alltid i första hand. Sen är det förstås möjligt att jag någonstans blev påverkad av de fientliga vibbarna i studion.
”Återträffen” är alltså en film som inte liknar någon annan. Även till formen är den ytterst originell. Första delen utspelas i en festlokal. Där äger själva återträffen rum. När första delen var klar kontaktade Anna Odell sina gamla klasskamrater och bjöd in dem för att se filmen tillsammans och för att diskutera innehållet.
Dessa samtal/intervjuer har flätats in i del två. Resultatet är både spännande och provocerande. En film där tvärsäkerheten lyser med sin frånvaro.
– Det mest påfrestande i hela projektet var att övertala mina gamla klasskompisar att se filmen. Jag ringde, ringde, ringde. De sa inte nej tack på direkten, men de dök inte upp på tider vi hade bestämt. Det gick åt många timmar i telefon innan jag kunde skriva manus till resten av filmen, säger Anna Odell, som inte är främmande för att göra fler spelfilmer i framtiden.
– Ja, det känns lockande. Men det viktigaste för mig är alltid att hitta bästa konstform för det jag vill berätta om.