Anna Smedberg Bondesson: Anna i världen -- Om Anna Rydstedts diktkonst
Ellerströms
Anna Rydstedt (1928--94) var älskad av dem som läste hennes poesi men tycks ännu inte ha en plats i det allmänna medvetandet som en av de stora svenska diktarna. Hennes produktion är gles: sju diktsamlingar och en samlingsvolym mellan 1953 och 1989 samt den postuma "Kore", 1994, och samlingsvolymen "Dikter", 2000.
På 2000-talet är hon äntligen på väg att bli erkänd som en av de omistliga. Jan Olov Ullén, vän till Anna Rydstedt sedan ungdomsåren, utgav år 2000 boken "Kära, kära verklighet", en kärleksfull presentation av hennes verk mot bakgrund av biografiska fakta där så behövs. Och strax före jul lade Anna Smedberg Bondesson i Lund fram den första doktorsavhandlingen: "Anna i världen -- Om Anna Rydstedts diktkonst".
Det finns påfallande likheter mellan dessa båda böcker. Liksom Ullén är Smedberg Bondesson empatiskt respektfull och följer såväl liv som verk kronologiskt för att därigenom teckna bilden av hur Anna Rydstedts poesi utvecklas, estetiskt och tematiskt. Med moderskap--dotterskap, död--skapande som centrala teman förvandlas "ett konkret skeende till ett psykiskt förlopp till en mytisk omformulering".
Läsaren besparas metodtugget, och även om diktanalyserna knappast överraskar med nya infallsvinklar är de noggranna och djupgående. Det gäller inte minst "Soldikt 1982" (ur "Genom nålsögat"), sprungen ur en svår identitetskris, och den dramatiska "Kore". Men i förvånande stor utsträckning söker Smedberg Bondesson diktens fäste i det psykologiska, vilket innebär risk för att det personhistoriska får fungera som ett slags facit för en psykoanalytisk tolkningsmodell.
Man kan fråga sig om Anna Rydstedts nakna ärlighet och direkta anföring -- med ett unikt tilltal som skapar närhet och inte väjer för det starkt känslosamma -- inbjuder till detta. Det är till exempel med skyddslös direkthet som många av hennes dikter rör sig i dödens omedelbara närhet. "Mamma i världen" i samlingen "Jag var ett barn" framstår som en av svensk litteraturs stora dödsdikter.
Anna Rydstedt, "född och vuxen till det enda: att vara Anna i världen", bekände sig till enkelhetens stränga poetik. Den kräver såväl yttersta varsamhet med "de sköra äggskalen i ordens korg" som den stringens som döljer mödan men förutsätter filologisk kärlek till orden. Bara så kan det privata bli det universella.
"På den smala stigen mellan Ångest och Förhoppning" -- som hon formulerade det några dagar före sin död -- var dikten Anna Rydstedts enda sätt att överleva, att gripa om verkligheten "så att inte min rädsla och min ångest och fruktan inför det overkliga, det farliga och fasansfulla kan ta makten över mig".
Säkert kan Anna Smedberg Bondessons arbete locka fler att gå in i denna diktkonst, tuktad i den så kallade Lundaskolan på 50-talet och med den sydöländska horvan som sin "punkt", sin existentiella plats.