Ann-Marie Åsheden: Förbannelsen. Hans Holmérs öde

Kort efter mordet på Olof Palme kom Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Christina Jutterström på idén att det vore fantastiskt om en reporter kunde få följa polisens spaningar inifrån. Mot ett löfte att reportern ingenting skulle avslöja förrän mördaren gripits smugglades Ann-Marie Åsheden in till spaningsledaren Hans Holmér, till att börja med varje dag, sedan någon gång i veckan.

Nu, 25 år senare, har Åsheden använt sina tidigare hemligstämplade inspelningar av intervjuerna till att skriva en bok för att återupprätta Holmérs, efter hans havererade spaningar längs det så kallade kurdspåret, förstörda rykte.

Boken visar framförallt på hur dålig Jutterströms idé om en hemlig ingång till spaningarna var. Arrangemanget förde Åsheden så nära Holmér att hon fortfarande styrs av det hemliga förbund som uppstod mellan dem.

Men uppgörelsen mellan DN och Hans Holmér bröt mot grundläggande journalistiska principer på flera sätt. För det första uppstod ett problem varje gång Åsheden fick veta någonting som tidigare var okänt, men inte kunde berätta om det. För det andra uppstod liknande problem när någon annan reporter fick tag i en nyhet som spaningsledningen inte ville ha ut och en publicering kunde kollidera med Åshedens uppdrag.

I slutändan blev det också så att när Åsheden äntligen kunde skriva om sina hemliga samtal kom hon att okritiskt återge Holmérs syn. Detta gällde när artikelserien publicerades efter Holmérs avgång (och där Holmér enligt avtalet hade rätt att stryka sådant som han ansåg var olämpligt att det kom fram). Och det gäller alltså återigen när hon nu än en gång tar sig an materialet - den här gången utan att Holmér kan censurera därför att han är död sedan många år.

Åsheden och Dagens Nyheter fick mycket kritik för sitt avtal när det blev känt efter Holmérs avgång. Och trots att boken utlovar nya avslöjanden ur tidigare hemligt material finns just inte mycket nytt i boken. Åsheden försöker göra mesta möjliga av att Holmér inte från början var fixerad vid kurdspåret utan att han blev det först när övriga spaningsuppslag verkade helt torrlagda.

Det hjälper inte mycket. Kurdspåret byggde på att den kurdiska organisationen PKK var känd för sina våldsmetoder plus ett telefonsamtal där det talades om "bröllop" vilket tolkades som ett kodord för mord. Inte på något sätt kunde PKK knytas till Sveavägen eller till det vapen som fällde Palme. Vittnesbeskrivningar av gärningsmannen liknande inte alls någon med kurdiskt utseende. Polisen hade aldrig en susning om vilken PKK-are som skulle ha utfört mordet.

Dessutom var det ju högst osannolikt att ett planerat mord skulle kunna utföras just då Palme helt oplanerat promenerade utan livvakter. Att kurderna hade ett bokcafé i närheten av mordplatsen fick spela en orimlig roll.

Hur som helst underkände åklagarna i slutändan hela det Holmérska upplägget och utredningen fick börja om från början utan honom i spetsen.

Åsheden anser att åklagarna kommit för lindringt undan i eftermälet till detta haveri och hon anklagar medierna för att ha hetsat mot Holmér - hon är särskilt upprörd över Aftonladet och Jan Guillou. Men kritiken mot Holmér hade ju tappat all luft om någon kunnat visa att det fanns minsta gnutta av trovärdighet i det spår som Holmér följde och som ledde till att andra spår hann kallna.

Åshedens försök till äreräddning av Hans Holmér övertygar inte.