Debatten om kulturlivet i Östergötland fortsätter förhoppningsvis länge till. Corren 19 mars startade upp med artikeln om rapporten från Myndigheten för kulturanalys, visserligen från 2011. Den visade att Östergötland som region låg på jumboplats i landet när det gäller antal skattekronor/invånare.
Kulturchefer och politiker brukar invända att jämförbara siffror inte är riktigt relevanta i sammanhanget, eftersom strukturerna och organisationsformerna är så olika i landet. Ibland räknas t.ex. bibliotekskostnader in i kulturstatistiken, ibland inte. Vilka kulturbegrepp används? Ibland ingår kommuners kultur i fritidsverksamheten, andra gånger finns den inom bildning eller samhällsbyggnadsnämnder och så vidare. Dags alltså för fristående kulturnämnder i hela landet!
Tyvärr fastnar alltid debatten och analyserna i sifferexercis och framför allt enkätundersökningar. Förvaltningar skyddar sig med att beställda undersökningar minsann påvisar att medborgarna är ganska nöjda med det kulturutbud som finns i staden eller regionen. Som man ropar får man svar. Och man hänger i svansen efter hästen istället för att ta kommando över utvecklingen.
Alla vet ju ändå att kulturlivet och dess producenter i form av konstnärer, skådespelare, dansare, musiker och författare lever på marginalen – liksom också kulturinstitutionerna. De flesta måste extraknäcka inom andra yrkesområden för att överleva.
Och kultursponsringen är helkass i Sverige. Totalt utgör den bara cirka 1 procent av helheten och de mesta hamnar i storstäderna. Nuvarande skattelagstiftning är ett av största hindren, eftersom företagen inte får göra avdrag för sponsring. Men det får de göra för idrott och design, men inte för konst och kultur. Med en parafras på gamle Heidenstam skulle man kunna utbrista ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér – att medborgarrätt till kultur förhindras av lagen”. Vi skiljer ut oss härvid lag från de flesta länder i världen.
Kulturhus och konsthallar byggs allt för sällan, däremot har det i åratal varit arenafeber i Svea rike. Landet har förbyggt sig på idrottsanläggningar som inte ens går runt. Friends Arena i Stockholm måste nu säljas till en fransk koncern på grund av djupa underskott. Omfördelning av resurserna är nödvändiga till förmån för kulturen, en grundläggande nödvändighet och kraft för utveckling av demokratin och de kreativa näringarna.
Och var finns alla de färgstarka kulturchefer och kulturpolitiker som likt poeten Majakovskij skulle kunna ropa ”För hals”: Kultur åt folket, kultur till alla! Men de vågar inte. ”Ängslans kultur” är den som frodas mest, inte visionerna och inte de djärva spadtagen in i framtiden – supervalåret 2014.