Elisabeth Ohlson Wallin är ju känd genom sina fotograferade teatraliska scener, exempelvis i utställningen "Ecco homo" med homosexuella i Jesu närhet. Utställningen "Anhörig" sätter fokus på de känslor, som uppstår vid budskapet om en dödlig sjukdom och där de anhöriga och den sjuke lever i en otrygg komplex verklighet. Det är en utställning, som frambär ett angeläget budskap.
Bilderna är stora och arrangerade. Människorna är välklädda för att inte säga eleganta och spelar sina roller att vara drabbade med en upphöjd värdighet .
Man klär inte upp sigElisabeth Ohlson Wallin arbetar med ett bildspråk, som baserar sig på barockens stilideal och med ljussättningens dramatiska effekter tänker man på den italienske målaren Caravaggio.
Men den brinnande lidelsen och den skrämmande närvaron i Caravaggios målningar har inte Elisabeth Ohlson Wallin kunnat överföra. Hennes bilder blir dekorativa planscher som likt reklambilden har ett säljande budskap.
Många av oss har väl själva befunnit oss i den anhöriges position men sällan klär man upp sig i frasande siden eller moderiktig kavaj, när ångesten kryper inpå utan man hukar sig, sjunker in i sig själv och söker efter hoppet, efter ett halmstrå av förtröstan och livsvilja.
Väcker många frågorDet teatraliska i Elisabeth Ohlson Wallins fotografier motverkar denna gång själva budskapet och även om sjukhusets tekniska apparatur skymtar i bilderna blir avståndet mellan det självupplevda och det iscensatte alltför stort.
Det är påpassligt att visa utställningen i anslutning till Allhelgonahelgen med minnesgudstjänster och gravsmyckning. Därför blir den en naturlig del i kyrkoåret och den väcker många frågor.