Yipi-kay-ay, John McClane är tillbaka! Okej, det är inte världens mest originella öppning på en recension av en film i den här serien. Samtidigt handlar inte "Die Hard 4.0" om originalitet. Den handlar om att återuppväcka en filmdinosaurie i form av en grym, stenhård och oerhört saknad actionhjälte.
Den senaste filmen kom för tolv år sedan. McClane är nu frånskild och pappa till en fullvuxen dotter. Han är fortfarande analog men världen är digital. Naturligtvis hamnar han mitt i en härva av storskalig cyberterrorism.
Tillsammans med en ung hackare, som han räddar undan ett våldsamt mordförsök, är McClane redo att borsta av sig dammet och daska lite stenåldersförstånd i den ständigt uppkopplade moderna världen.
Filmerna om John McClane har alltid fungerat som en fortsättning på den klassiska amerikanska vilda västern-hjälten, han som kunde stoppa en armé av bovar med bara sin pistol. Tillsammans med snyggt producerade superaction- sekvenser och klassiska oneliners är det precis vad "Die Hard 4.0" handlar om. Hela filmen, inklusive Bruce Willis spel, är att likna vid McClanes bärsärkagång: utan finess men ruggigt effektivt.
Dessutom har "Die Hard 4.0", precis som de tidigare filmerna, en utomordentligt välspelad skurk. Timothy Olyphant har, i filmer som "Go" och "The girl next door", visat att han är förträfflig på att göra en otrevlig person tilltalande. Han gör det även nu.
Ändå saknas något för att den fjärde filmen i serien fullt ut ska matcha "Die hard"-myten. I den första filmen lyckades upphovsmakarna förena sitt hårdföra tema med komplexa karaktärer och en intressant undertext. Det lyckas inte riktigt här, i stället kastar man bort de intressanta utvecklingsmöjligheter som finns. Framför allt är John McClanes hårdfört svärande dotter en grymt outnyttjad berättarresurs.
Det hade kanske kunnat hjälpa filmen att närma sig det outplånliga avtryck som "Die Hard" lämnade i actionfilmsgenren.
Per Ericsson