Amanda Hellbergs första roman, ”Styggelsen”, en grym, ondskefull och välskriven berättelse, nominerades till Borås Tidnings debutantpris.
I uppföljarna, ”Döden på en blek häst” och ”Tistelblomman”, flyttar huvudpersonen i samtliga böcker, den unga kvinnan Maja Grå, till Oxford där hon löser mordiska skräckgåtor, träffar konstnären Jack, tillbringar en omskakande period i ensligt hus i Skottland och blir sedermera anställd som något slags extra resurs hos polisen tack vare sin, inte alltid så lätthanterliga, synska förmåga (ungefär som Alison DuBois i teveserien ”Medium”).
Charmigt underhållande böcker. Lättlästa. Suggestivt medvetna om hur skräck, romantik och spänning bör fördelas i lagom magiska doser.
I nya boken ”Snögloben” har Hellberg uppenbart lockats av pusseldeckarens alla möjligheter. Utan att fördenskull släppa taget om huvudingredienserna skräck och kärlek.
Och tanken är god. Till och med kittlande. Kunde ha resulterat i något smartare och snyggare än det här. Tyvärr.
Hjälps inte att mordet förlagts till ett aristokratiskt gods mitt ute i ingenstans, att ett snöoväder lamslagit civilisationen eller att Maja, som luskar och letar i allsköns litterära och obskyra vrår, tvingas tampas med såväl privata äktenskapsproblem som yrkesmässiga förväntningar.
Intrigen är för klent uppbyggd, tappar ideligen styrfart och stringens samt inbjuder dessutom till mängder av sänkande – helt onödiga – språkliga klichéer.
Amanda Hellberg kan definitivt bättre.