Efter ett intro bestående av kungens ”vända blad”-presskonferens står Özz Nujen på scen. Han inleder direkt med att skapa dålig stämning. I den mening att han häcklar publikens utseende. Vilket så klart innebär en rolig, dålig stämning. Därpå följer en tjugo minuter lån kaskad kring kvinnor, invandrare, sin egen familj, sexualitet och religion.
Özz börjar att bli en av veteranerna inom svensk stand up, och ett av hans signum genom karriären har varit en ofta konfrontativ publikkontakt. Det visar han prov på redan från början, men han håller det på en snäll nivå. Crusellhallen är drygt halvfull, men samtliga är med på noterna från början.
Efter inledningen kommer Özz tillbaka till temat för kvällen – dålig stämning. Men det blir aldrig mer än skämt kring det. Förvisso är det väldigt roligt – det visar sig att det är ett väldigt tacksamt ämne att uppehålla sig kring. Särskilt när han diskuterar svenskars ängslighet genom historien.
Den svenska stand up-publiken har nog blivit lite bortskämd de senaste åren, framförallt genom Henrik Schyffert ”The 90’s – ett försvarstal” och Mia Skäringers ”Dyngkåt och hur helig som helst”. I de två har upphovspersonerna visat att det går att lyfta stand up genom att ha en underliggande, och i de fallen lite mörk, historia. Özz har sin variant i passagen om svensk vapenexport och kopplingen till sin egen uppväxt. Där har han publikens absoluta uppmärksamhet, och det blir riktigt gripande och självutlämnande. Så, det finns något djupare, även om det kanske inte har så mycket med dålig stämning att göra.
Resten av föreställningen kastar sig Özz kring rasism, sina familjeförhållanden och dagens Sverige, hela tiden med tvära kast mellan det allvarliga och det roliga. Han får även in en del politisk kritik, dock utan att gå in på det mest givna ämnet för dagen. Han visar sig även vara en skicklig imitatör. Mot slutet håller sig Özz på en lättsam nivå, vilket lämnar publiken upprymd, även om vi på det hela bjudits på en tänkvärd afton.