"Onda flickor" är Alex Marwoods (pseudonym för Serena Mackesy, engelsk journalist och författare) debut i krimgenren. Titeln är både enkel och korrekt – och samtidigt djupt olycklig, med en klang av snaskigt vältrande.
1986 blir två elvaåriga flickor dömda till fängelse för mord på en tredje och mycket yngre flicka. Tjugofem år senare är elvaåringarna vuxna, har fått nya identiteter och är smärtsamt medvetna om att de å ena sidan fått en andra chans i livet och å andra sidan aldrig har kunnat kontrollera sina liv. När allt de har byggt upp så sakteliga börjar rasa ihop blottläggs det som hände den där sommardagen i mitten av 80-talet. Frågan är vems sanning som ska ha tolkningsföreträde – och om människorna runt omkring dem ens är intresserade av vad som egentligen hände.
För många engelska läsare var "Onda flickor" säkert en mycket tankeväckande bok. Barn som mördare och samhällets inställning till de här barnen (och senare till dem som vuxna före detta fängelsekunder) är ett infekterat ämne efter flera tragiska händelser i verkligheten på det området. Men även om vi inte skakats av samma typer av ”skandaler” här känns berättelsen på alla sätt allmängiltig.
Med skicklig hand och lågmäld stil åstadkommer Marwood en konstant klump-i-magen-spänning, och den desillusionerade bild hon målar upp av en arbetsplats i en nedgången liten stad vid Engelska kanalen får mig att rysa. Efter hand börjar klumpen i magen snarare kännas som ett slag i samma trakt.
Precis som bokens svenska titel genast fick mig att associera till snaskiga sensationsberättelser får en snabb resumé av handlingen i den här thrillern antagligen många potentiella läsare att rynka på näsan och tänka: ”Det där är verkligen inget för mig.”
Just så tänkte jag också. Men jag hade fel. "Onda flickor" är nog något för alla.