Från första ögonblicken när sextonåriga Daphne Dawle sitter i trädgården till Two Acres och väntar på sin storebror George och hans vän Cecil är jag fast. Det är den aningslösa tiden före första världskriget och allt är möjligt. Solen går ner, och färgar himlen rosa, skymningens skuggor breder ut sig under träden, luften vibrerar av stämningar. Daphne blir naturligtvis handlöst förälskad i Cecil, men vet inte att George känner likadant. De två unga männen har sex med varandra, det kallas "Oxfordumgänge" trots att de båda läser vid Cambridge.Under sin ödesmättade helg på besök i medelklassfamiljen hinner Cecil också kyssa Daphne, och skriva den sedemera berömda dikten "Two Acres" i hennes autografbok.
Så tar handlingen ett hopp framåt, det är nu 1926 och Cecil Valance har varit död i tio år. Han stupade i kriget, men hann först skaffa sig berömmelse som krigspoet. Daphne, numera lade Valance, är gift med Cecils yngre bror Dudley, en märklig, komplexfylld och ganska otrevlig man. På familjegodset Corley Court samlas medlemmar ur de två familjerna för att bli intervjuade av Cecils biografskrivare. Cecil själv ligger som marmorstaty i kapellet. Alla är olyckliga på sina egna vis, och dricker sig alltför berusade.
I "Främlingens barn" försigår det mesta under ytan. Det handlar om gester, blickar, antydningar. Starka, undertryckta känslor. Sexualiteten och framför allt homosexualiteten (mellan män) löper som en hemlig, ofta skamfylld röd tråd genom decennierna. Cecils dikter lever också vidare genom 1900-talet och påverkar människors liv. I den fjärde delen av boken har vi hunnit fram till 1980 och en före detta banktjänsteman, Paul Bryant, ger sig i kast med att försöka skriva en ny, bättre, biografi över poeten. Han söker upp de huvudpersoner som fortfarande lever: Daphne, George och Dudley, nu alla en bra bit över 80 år.
Det här är en härligt tjock bok på närmare 600 sidor, som jag längtar hem till varje dag. Mest älskar jag förkrigstiden och mellankrigstiden, Alan Hollinghurst skriver lika bra som mina favoritförfattare från den tiden (Rosamond Lehmann, W Somerset Maugham). Det är så typiskt engelskt på det där gammeldags sättet, som ett "Downton Abbey" där varannan man är homosexuell.