TV-SPANING. En av mina högt värderade kolleger, Karl-Johan Norén, berättade nyligen under "Personligt" att han för första gången följer "Bonde söker fru". Anledningen till det är att inte mindre än två medverkande kommer från hans hemkommun Boxholm. Dock var han inte särskilt imponerad utan meddelade frankt att den som inte tittar inte heller missar något viktigt.
Och det får jag väl hålla med om. Omistligt är det inte. Men jag måste erkänna att jag älskar "Bonde söker fru". Med undantag av några enstaka missade avsnitt har jag sett alla säsonger. Visst inser jag att mycket är tillrättalagt och anpassat för tv, men det känns ändå äkta. Det är riktiga, vanliga människor som söker en livskamrat. De är tjocka, smala, gamla, unga och ser ut som folk gör mest . Nästan alla talar dialekt och vissa talar nästan inte alls.
Livet på bondgården och de medverkande framställs med värme och respekt. Programledaren Linda Lindorff verkar genuint intresserad av dem. Och hemma i tv-soffan sitter jag och önskar av hela mitt hjärta att bönderna verkligen ska hitta kärleken.
Däremot är jag helt kallsinnig när det gäller alla andra datingprogam som finns och har funnits i tv-tablåerna. "Bachelor" och "Bachelorette", "Mammas pojkar" och "Paradise hotel" framkallar nästan kräkreflexer. Det är ytligt, spekulativt, tillgjort och sentimentalt. Och så det värsta bottennappet av dem alla – "Ensam mamma söker". Hur kan man få utsätta oskyldiga barn för den sortens exponering i rutan?
Roligast under veckan som gick:Dagens Nyheters tv-krönikör Johan Cronemans sågning av SVT:s nya lördagsunderhållning "Peter Settman och hans del av medievärlden tror att folk är idioter". (Finns att läsa på www.dn.se/kultur-noje)
Glädjande återseende:"Downton Abbey" och världens bästa Maggie Smith.