Åke Edwardsons deckarhjälte kriminalkommissarie Erik Winter dog i en swimmingpool i Marbella för flera år sedan.
Fast det gjorde han tydligen inte. Efter att ha vilat upp sig på semesterorten i Spanien med familjen i ett par år är han tillbaka i Göteborg med svår tinnitus men i övrigt i god form. För oss läsare är detta en starkt positiv nyhet.
Edwardson är en mästare på sinnrika intriger där hans deckare till synes famlar lika mycket i mörkret som läsaren . Här hamnar Winter omedelbart i ett otäckt trippelmord på en kvinna och hennes två barn. Av en i det längsta obegriplig anledning har ett tredje barn, en nästan nyfödd flicka, lämnats kvar levande. Och mot all rimlighet lever hon fortfarande när morden upptäcks flera dagar efter dådet.
Det finns egentligen inga spår efter mördaren. En sömnlös Erik Winter brottas med övertygelsen att sanningen finns precis bakom hörnet om han bara kunde se den. Gång på gång återvänder han till den tomma villan vid stranden utanför Göteborg i hopp om att hitta en ledtråd. Men han hamnar hela tiden i vad som verkar vara återvändsgränder. Precis som Winter själv blir läsaren alltmer frustrerad – men fastnaglad vid en berättelse som lyckas skapa spänning nästan helt utan dramatiska händelser.
Winter har en dröm om ett liv i solsken och frid – men han dras hela tiden tillbaka till en verklighet där han tvingas konfrontera våld och systematiska lögner. Åke Edwardsons återkomst i deckargenren är ett lyckokast.
PS. Under läsningen råkade jag ut för deckarläsarens värsta mardröm. När jag kom till sidan 352 var nästa sida 323 och när jag bläddrade mig fram till nästa 252 följdes den av sidan 285. Jag stod alltså utan hela uppnystandet av kriminalgåtan. Lyckligtvis räddades jag av förlaget som mejlade de saknade sidorna till mig. Jag kan verkligen känna med de bokköpare som råkar ut för samma tryckeritekniska missöde. DS.