Liksom "Farväl Falkenberg" handlar "Hata Göteborg" om ett grabbgäng runt tjugo som bor hos föräldrarna, det är den sista sommaren och de manliga kompisritualerna ges större vikt än den stora kärleken.
Men skillnaderna är fler än likheterna. Om "Farväl Falkenberg" är en drömsk gymnasiepoet som läst för mycket Baudelaire är "Hata Göteborg" en arbetslös, nyutbildad murarlärling som skulle kunna sparka "Falkenberg" härifrån till Dramatiska institutet.
Huvudpersonerna hålls samman av sin uppväxt, av kärleken till våld, fotboll och danskt öl och av ledaren Mitander (Nic Schröder från Nic and the Family och "Sommarlovsmorgon").
Berättaren, Johan (Andreas Karoliussen), är som en vilsen planet, fasthållen av det svarta hål som är Mitander. Men så kommer en sol in i deras galax, kusinen Isak från Göteborg, som står för allt glatt och okomplicerat som Mitander föraktar.
Drivmedlet i "Hata Göteborg" är en enkel, oraffinerad energi som verkar vara direktkopplad in i venerna på Nic Schröder. Hans spel är så explosivt (och övertygande) att han stjäl syret från de andra; det är bara Alexander Stocks (Isak) som orkar stå emot.
Ska du bara se en grabbig lågbudgetdebut från västkusten i år bör du definitivt välja "Hata Göteborg". För adrenalinet, för den svarta humorn, för skildringen av arbetarklassens sista hjältar som hånas av akademikerna i The Smiths-tröjor och för vilka en somrig cykeltur med "estettjejerna" är en sociologisk utflykt till en annan värld. (TT Spektra)