Gick nyligen på Palme-dokumentären på bio, en välgjord och intressant film som fick mig och min man att sitte uppe och diskutera en halv natt. Inte illa!
I veckan såg vi ”Call girl”.
Den gjorde mig bara mer och mer och förbannad, ju längre de över två timmarna led, och till slut såg jag inte kvinnoförnedringen för alla falska anklagelser. Allt det filmen kanske ville berätta om prostitution, manlig maktberusning och elände, det försvann.
Ni vet, ”Call girl” är spelfilmen om den riktiga bordellhärvan på 1970-talet, en gång avslöjad av Peter Bratt på DN och väl omskriven av bland andra Leif G W Persson och gamle rikspolischefen Carl Persson. Och många fler, som jag inte har läst.
Nu säger jag bara: Varför?
Varför slänga i kryddan med en Palmelik statsminister som köper sex av en 14-årig vilsedriven flicka?
Filmen ligger väldigt nära den verkliga bordellhärvan, jahaja, det där är Lennart Geijer, tänker man när justitieminstern i dubbelknäppt ädelskorrar. Och den nitiske, mörkläggande pressekreteraren, det måste ju vara Ebbe Carlsson.
Och så är det Palme. Spelad av Magnus Krepper och inte porträttlik, heller inte namngiven.
Men han talar som Palme, säger saker som Palme sa, håller tal på Sergels torg som Palme, har blå kostym som Palme och sitter i en tevestudio och blir hyllad av en ”amerikansk stjärna”, precis som Palme blev av Shirley MacLaine 1977. Kolla klippet på SVT Play får ni se. När Socialdemokraterna förlorar valet 1976 säger han att han ska hem och ”äta pyttipanna”. Precis som Palme.
Men Palme var aldrig med i bordellhärvan. Fråga Leif G W Persson, som var DN:s hemliga källa på den tiden.
Nu är det ju inte en dokumentär, nej, nej, inte alls, det är FIKTION.
Fiktion, förstår ni bondlurkar, det är inte på riktigt, utan en BRA film.
Regissören Mikael Marcimain sa i DN: ”Man kan tolka det som honom (Palme). Men för mig har han mer ett symboliskt värde, det är inte nödvändigtvis Olof Palme.”
Manusförfattaren med två von, Marietta von Hausswolff von Baumgarten, har sagt: ”Det här är en fiktiv historia och handlar inte om någon verklig person.”
Nähä. Inte Palme, inte.
Men det där är ju struntprat. Jag håller med Mårten Palme som i går sa att hans pappa är ”entydigt utpekad”. Han överväger att polisanmäla och tror att det kan vara grovt förtal av avliden. Kanske inte, det ÄR ju faktiskt en spelfilm, tänker jag. Den konstnärliga friheten är, och ska vara, stor.
Men nog tusan blir man äcklad av filmmakarnas dåliga försvar och omdömeslösa sätt att vilja hotta upp historien med lite kändiskittel.
Storyn är ju otäckt bra ändå. Och Palmes roll i verkligheten är inte vacker. Han ljög faktiskt i riksdagen när han förnekade skandalen och på Publicistklubben kallade han de avslöjande journalisterna för kloakråttor med stora gula tänder. Räcker inte det?
Filmmakarna kanske har glömt att Palme är den svenska, moderna politiker som utsatts för mest förtal, rykten och hat. Och att han faktiskt mördades.