TEATER
Hej, det är jag igen
av Kristina Lugn
Regi: Sara Giese.
I rollerna: Nina Fex, Cilla Thorell, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Omid Khansari, David Mjönes
Dramaten i Stockholm.
Osannolikt rödhårig spänner hon ögonen i publiken på affischer som i flera veckor tapetserat Stockholm. Kristina Lugn, aldrig lagom. Det är förstås inte heller hennes nya pjäs för Dramaten, som den där reklamen handlar om. ”Hej, det är jag igen” heter den. Bara en sån sak!
I kombination faktiskt en rätt träffande sammanfattning av den mediala ”Kristina Lugn” och den här nyskrivna pjäsen: det noga övervägda och det till synes nonchalant impressionistiska.
Infallen får avlösa varandra, dock utan att ta udden av det bitterironiska och samhällskritiska. På känt Lugn-vis absurt underhållande med den mörka bottensatsen av existentiell smärta.
Kanske kan ”Hej, det är jag igen” ses som ”ett av nya möjliga radslut i min livshistoria”. Och sprakande språklysten är Lugn fortfarande. Hennes oneliners hugger huvudet av varje schablon och duggar nästan väl tätt i Sara Gieses regi som kunde ha varit mer lagom flyhänt.
Pjäsen handlar om tre systrar som lever kvar i barndomens syskonrivalitet och upplever gemenskap bara när de förenas i modershat.
Cilla Thorells Anna-Clara – som nog fått vissa drag av författaren – är poet och arbetslös efter att ha fått sparken som sufflös på Operan. Hon somnade under La Traviata, troligen på grund av sömntabletter.
Storasyster Karin (Nina Fex) är en järnlady till läkare som snarast vill ha de åldriga föräldrarnas pengar för att öppna privatklinik. Det gäller att hinna skapa vinster i vården före valet.
”Bara den som har ett hjärta av sten går aldrig sönder”, som det heter.
Så mellansystern Eva, ett enda ängsligt ursäkta-mej, är antagligen redan död när hon trasslar sig ut ur gardinerna i fonden. Med otroligt uttrycksfullt kroppsspråk gör Hulda Lind Jóhannsdóttir denna utförsäkrade arbetsförmedlare, bittert medveten om att hon ”inte är viktigast i någons liv”.
Pjäsen utspelas i Karins mottagningsrum där hon ”vårdar” Anna-Clara med tabletter och sprutor.
Anna-Clara, en hostande och ”skendräktig” Kameliadamen, uppvaktas såväl av hämmade Eldhagen, kronofogde (David Mjönes), som av blomsterhandlare Ogebratt (Omid Khansari) som i sitt äktenskap med Karin lärt sig stå ut med sin löjlighet.
Föreställningen öppnar med Verdi-allsång, och La Traviata löper som en röd tråd genom pjäsen. Thorell och Khansari är ganska rörande när de framför Violettas och Alfredos kärleksduett.
Anna Vnuk bidrar med humoristisk koreografi emellanåt. Kristina Lugn med sin faiblesse för musikpjäser nekar sig inte heller att peta in barnvisor, t ex ”Sov du lilla vide ung”. Oemotståndlig stämsång!