Kulturutbyte mellan kommuner, inte minst storleksmässigt jämförbara, kan vara spännande och givande. Det visar den här utställningen med sju bildkonstnärer från Örebro. Liknande mönstringar kunde gott förekomma med viss regelbundenhet.
Margareta Lindman har potential och visar här ett känsligt, klassigt måleri, som i tolkningshänseende är generöst mot betraktaren. Hennes kompositionsgrund vilar på estetiska värderingar. I några bilder har hon komprimerat intryck och föreställningar till en sorts berättande utandning. Samtliga verk är påfallande vackra. Hon har gjort insiktsfullt avvägda målningar och den första förädling av kurbitsformer jag stött på.
Johan Ledung presenterar målningar på plexiglas och ett objekt i trä. Den som vill kan se hans avsnitt som en vägginstallation. På många skivor har Ledung lämnat centrala ytor obearbetade. Inbrytningar eller perifera inramningar ingjuter substans i tomheten. Arrangemangen skänker laddning åt såväl enskilda bilder som åt hela grupperingen. Likt andra som arbetar med färg och plexiglas, har han målat på båda sidorna. Det resulterar i en skugglik djupverkan.
Radmila Knezevic har använt erfarenheter ur sin personliga historia för att framställa tre videofilmer. Det handlar om mörka iscensättningar med stark laddning. Två av dem skildrar påtvingade förvandlingar och är mycket suggestiva. Den tredje visar en man som barfota, tvekande och kanske desillusionerad tar sig runt i ett stenröse. Man anar att han försöker hitta nyckeln till en balans i sitt förhållande till betingelserna.
Björn Brusewitz är en erkänt duktig grafiker och tecknare. Tyvärr visar han ingen grafik på den här utställningen. Ett par större teckningar bär emellertid hans svartvita fana. Brusewitz kan använda sig av matematisk och geometrisk precision för att arrangera sina verk. Den saken framgår tydligt i "Bryggan", som skulle kunna utgöra ett skolexempel på genomtänkt komposition. De båda målningar han visar förmedlar inte samma tyngd, har mer en karaktär av sökande.
Jonnson/Aguirre är en konstnärsduo som jobbar med både bilder och objekt. Duon vill ställa existentiella frågor. Och med den saken lyckas de tämligen väl. Det de tagit med sig till Linköping är tankeväckande. En eller annan pressbild har man visserligen sett förr. På en vägg visas bildobjekt sammansatta av foto och måleri. Man får en känsla av rörlighet/rastlöshet och av grundläggande omständigheter som förenar människor världen över.
Magdalena Erikssons målningar är de första som man möts av i hallen. De är utpräglade solitärer, även om ett par har gemensamt tema. Här handlar det om ett berättande måleri, där en mängd olika färger samverkar och pressas samman till konstnärligt bärkraftiga enheter. Det är ett härligt, bejakande måleri, som har sitt ursprung i verkligheten, i minnen och upplevelser. Man kan säga att hennes bilder är halvabstrakta, tillräckligt oprecisa för att locka en betraktare till egna tolkningar.
Sievert Sjöberg