Abraham Lincoln –segrare mot alla odds

Barack Obama försökte sig under sin första ämbetsperiod på att mycket medvetet kopiera Abraham Lincolns ledarstil. Det gick inget vidare.

Det finns mycket gott att säga om Obama. Men någon Lincoln är han inte.

Men vem var då Abraham Lincoln? Filmen om honom som hade svensk premiär igår handlar om ett par månader av hans liv, månader som faktiskt är avgörande för hans rykte. Men hur såg vägen dit ut?

”Det republikanska partiets hantering av denna nominering är ett märkvärdigt exempel på ett obetydligt intellekt som har växt sig mindre. De går förbi statsmän och framstående män och ställer upp en fjärde rangens föreläsare som inte kan tala god grammatik.”

Så kommenterade New York Herald det republikanska partiets nominering av Abraham Lincoln i maj 1860 som partiets presidentkandidat.

Lincoln hade en bakgrund som självlärd landsortsadvokat och han hade suttit två år i kongressen. Han var långt ifrån de höjder varifrån presidenter brukade hämtas.

Men han kunde tydligen det politiska spelet bättre än alla andra. För han blev inte bara nominerad, han blev också vald.

Det var i det republikanska partiet som motståndarna till slaveriet fanns den gången. Det demokratiska partiet var inte minst sydstaternas och slavägarnas parti. Men Abraham Lincoln hade aldrig framträtt som kämpande motståndare till slavsystemet. Det var inte minst genom att han hållit en låg profil i den frågan som han kunde vinna. Han hoppades att slaveriet skulle avskaffa sig självt och att slavarna skulle lämna Amerika för en framtid i en egen stat. Tanken att svarta människor skulle leva tillsammans med vita och på lika villkor var honom då djupt främmande. De svarta var alltför olika de vita för att kunna leva ihop med dem.

Men slavfrågan trängde sig på honom redan innan han hunnit flytta in i Vita huset. I nordstaterna var slaveriet förbjudet. Men en växande stridsfråga var vilka regler som skulle gälla i de nya stater som nu koloniserades. För motståndarna till slaveriet var det självklart att vägra acceptera att slavsystemet fick breda ut sig från sydstaterna. Sydstaterna ansåg att varje delstat själv skulle få bestämma.

Frågan om delstaternas självbestämmande blev den stridsfråga som ledde fram till att sydstaterna bröt sig ur unionen och bildade Amerikas konfedererade stater. Det var för att bevara unionen som inbördeskriget startade. För Lincoln var bevarandet av unionen långt viktigare än frågan om slaveriets vara eller inte vara.

Till att börja med var nordstaterna inte särskilt framgångsrika. Röster höjdes och konspirationer inleddes för att avsätta presidenten som en oduglig krigsledare. Att Lincoln omgett sig med tidigare rivaler i sin regering innebar att flera som kunnat bli ledare för motståndet mot honom nu bands av en regeringslojalitet.

Under 1862 gick kriget emellertid så dåligt att nordstaterna stod inför tvånget att rekrytera fler soldater än det fanns tillgång på villiga unga vita män. Det blev för Lincoln ett argument för att ta ett avgörande steg mot slaveriets avskaffande. Han behövde rekrytera svarta till sin armé. I sin egenskap av överbefälhavare utfärdade han därför ett dekret att alla slavar i sydastaterna från och med nu var fria. Det beslutet var långtifrån populärt i alla läger ens i nordstaterna. Många såg det som ett hinder mot en fredsuppgörelse som skulle kunna göra slut på det blodiga och dyrbara inbördeskriget.

Lincoln insåg att beslutet skulle kunna uppfattas som en desperat åtgärd av en president som stod inför ett nederlag i kriget. Han väntade därför med deklarationen till dess nordstaterna vunnit en liten seger. Förmågan att hantera opinioner var en del av Lincolns överlägsna skicklighet som politiker.

Inför 1864 års val tillerkändes han emellertid inte stora chanser att vinna ett återval. Han trodde nog inte ens själv att han skulle lyckas. Men det rubbade inte för ett ögonblick hans beslutsamhet att föra inbördeskriget till seger. Att hans yngste son rycktes från honom i en sjukdom skakade honom djupt och fick hans hustru att helt isolera sig i sin sorg. Trots dessa sorger tvekade han aldrig om sin uppgift.

Och under hösten 1864 svängde krigslyckan och Lincoln gick segrande ur presidentvalet. Där börjar filmen om hur han genom löften och kohandel lyckades driva igenom ett författningsförbud mot slaveriet i en djupt splittrad kongress.

Att på en gång driva kriget mot seger och ändå se bortom det och inse att de svarta slavarna inte bara måste få frihet utan också medborgerliga rättigheter visar på storheten i Abraham Lincolns personlighet.

Att hans död sedan gjorde att det kom att dröja ytterligare nära 100 år innan de svarta fått fulla rättigheter avslöjar hur ohyggligt svåra problem han ställts inför. Men att USA någonsin skulle få en svart president hade han nog aldrig kunnat föreställa sig.