Det var meningen att den här krönikan skulle handla om ”Girls”. Samtidigt som SVT sänder andra säsongen av Dunhamsuccén, drar HBO igång den tredje. Men efter de nya avsnitten sitter jag där. Glor ut i luften. Allt är likadant. Det som var ”Girls” styrka i början, känslan av att ”det här har jag aldrig sett förut”, har nu bytts ut till ”det här har jag sett förut – i drygt tjugo avsnitt”. Jag gillar ”Girls” feministiskt principiellt – Lena Dunham visar upp kvinnokroppar som inte ser ut som de brukar göra i Hollywoodverkligheten, utan som i den vanliga verkligheten – men vem fortsätter att krypa upp i tv-soffan vecka efter vecka av principskäl?
Om det i USA räcker med att visa upp kvinnokroppen på okonventionella sätt för att ses som feministisk tv-skapare, är det uppenbarligen desto svårare att vara feminist på rätt sätt i Sverige.
Ganska taffligt
Belinda Olssons ganska taffligt producerade närkamp med den svenska samtidsfeminismen i programserien ”Fittstim – min kamp”, har nått sitt slut. Inte helt oväntat hittade Olsson delvis hem i feminismen igen. Om det nu finns någon feminism att hitta hem i vill säga, helhetsintrycket efter seriens tre program är att snart sagt varenda namnkunnig feminist i det här landet tycker att den feministiska kampen förs på fel sätt, fokuserar på fel frågor.
Debatten har gått het kring Belinda Olssons program. Men det grundläggande problemet med det, förutom att det krafsar på ytan och sätter Olsson själv alltför mycket i centrum, är inte att Belinda Olsson ifrågasätter hur den feministiska kampen bedrivs. Det stora problemet är programmets inramande frågeställning: Har feminismen gått för långt, har feminismen spårat ur?
Inte på allvar
Vilka andra politiska ismer och rörelser får frågor av den typen? Den frågan reflekterar förfärande exakt en bakomliggande samhällelig konsensus som lyder: ”jaja, låt dem hållas – inom rimliga gränser”. Bara saker som inte går att ta på allvar kan spåra ur och gå för långt. Frågan är så infernaliskt patriarkal, men till och med feministerna verkar tycka att den är legitim. Fp ville språktesta invandrare och skolan är nedlusad med entreprenörskap, coacher och idéer om att våra ungar måste lära sig att sälja sig själva, men har vi sett nån SVT-produktion som frågar om liberalismen har gått för långt, om den rentav har spårat ur? Nej. Är det för mycket begärt att låta även feminismen slippa den sandlåderetoriken?
Tydligen. Då får vi väl nöja oss med hur Lena Dunham erövrar världen med sin bekymmerslösa inställning till kvinnokroppen – även om hon gör det på repeat.
PS. Aldrig trodde man att ett gapigt program med robotar, slajm och tweenies skulle vara så spännande, men det är det. Veckans höjdpunkt.