Jag fick en yogakurs i present. Helt opåkallat och oönskat, är bäst att tillägga. Inte heller var det vilken yogakurs som helst utan ”Yoga för stela män” som kursen heter. Det skulle kunna vara titeln på ett Winnerbäck-album eller en Cornelis-låt men det var det alltså inte, utan precis som det låter en kurs för män som per definition inte längre är vad de har varit. Och visst, jag kanske inte är så smidig som jag än gång var, inte så böjlig kanske men sååå stel? Jag kan faktiskt nå golvet med händerna med raka ben och viss envishet! Eller är jag stel på andra sätt? Obekväm i sociala sammanhang eller omöjlig att ha i möblerade rum? Nja, har aldrig varit en mingelkille det medges men med åren har jag ändå lärt mig att hyfsat behärska kallpratets grundläggande konst och någon burdus gaphals har jag aldrig varit.
Jag beslutade mig relativt snabbt för att försöka ignorera dylika tankegångar och gå in i det hela med öppet sinne (nåja…) för det ska väl ändå vara en av yogans grundpelare. Kanske kan jag ändå lära mig nåt och samtidigt bli smidigheten själv både fysiskt, socialt och mentalt. Jag försökte, med varierande framgång, tänka bort mina fördomar om Sting, seniga atleter i hipsterskägg och dreadlocks och batikfärgade linnen och begav mig till mitt livs första yoga.
Vi var en liten skara män i varierande grad av stelhet på plats och jag anade snart att jag inte var ensam om att ha fått kursen i någon slags gåva eller uppdrag. Lite blyga var vi och själva stämningen levde till en början väl upp till kursens namn. Det gick dock snabbt över när vi under behaglig vägledning började tänja, sträcka och andas. Men sen så var det ju där med rotlåset...
Jag har funderat mycket kring rotlåset under de här veckorna. Jag har förstått att funktionen är viktig för en lyckad yoga och efter mycket tränande och knipande har jag kommit fram till att rotlåset bör sitta någonstans i trakterna kring ringmuskeln.
Har det hjälpt mig undrar då vän av ordning? Tja, för tidigt att säga men jag väljer att tro att jag har en spänstigare gång och bättre hållning. Dessutom - när jag möts av dumhet, enfald och självgodhet, varje gång jag tvingas skriva det infantila ordet Mello (hur fan blev det ett begrepp?!?) trots att alla vet att det heter Melodifestivalen, när jag möts av ett tomt kaffepaket till frukost eller tvingas hantera en telefonkö till bredbandssupporten - då har jag en strategi! Jag drar till rotlåset, tar fem djupa andetag och går oberörd vidare i livet med högburet huvud och stoiskt lugn.
är kulturchef för Östgöta Media, har fortfarande svårt att sitta på huk utan att ramla bakåt och skriver dessutom krönikor var fjärde vecka.