Mormor har äntligen fått sin första spruta vaccin. Farfar fick sin kort efter henne. Äntligen har det börjat hända saker, även om det går så långsamt att det nästan känns som att det är så här livet kommer vara nu och framöver. Vi har lärt oss att hälsa utan att ta i hand och hålla avstånd till de som inte tillhör våra bubblor.
Jag minns en tid då man reste utomlands. Mina fötter på en rosa strand färgad av snäckskal. Lyckan i att ligga i en solstol under en palms vajande blad med en bok i handen. Idag känns minnen som dessa lika verkliga som en feberdröm.
Just nu fantiserar vi där hemma om en weekend till Stockholm för att få se superstjärnan Zorn på Nationalmuseum. Kungen av lantlig romantik och nakna yppiga kvinnokroppar. Men bara de fjuttiga milen känns skamliga att ta sig.
Här hemma växer tidningshögen. Jag prenumererar på Dagens Nyheter om helgerna och av princip slänger jag inga tidningar förrän jag hunnit läsa dem. Det sker inte så ofta. Mina två barn skriker om vartannat och alla sömnlösa nätter har gjort min hjärna till mos.
Jag bläddrar på måfå, Fredrik Strages och Susanne Ljungs krönikor är prio. Även Emma Bouvin. I helgen skrev hon om de 13 000 som har fallit offer för Covid-19. Hur man måste påminna sig om att det bakom varje siffra i statistiken finns ett liv. Någons mamma, någons barn eller någons äldre. Min farfar lever, men han skulle kunna vara död. Han har lurat döden två gånger. Det hade känts så otroligt orättvist om det skulle bli pandemin som fick honom på fall.
Alla ska vi en dag dö, det är det enda vi vet. Vi vet inte hur eller när. Själv är jag dålig på att leva i nuet. En kollega frågade mig nyligen om det fanns något jag hatade att höra om mig själv. Det skulle nog vara det. Att bli beskylld för att inte se min omgivning eller att jag tar folk för givet. Jag fortsätter bläddra i mina tidningar och når familjesidorna med in memoria-texter. Jag läser om en ung mamma som dött av cancer. Om en man som beskrivs som en hyvens grabb som aldrig hann fylla 50.
Det brinner i mig över att få börja leva igen. Samtidigt vet jag inte hur jag skulle tackla att själv få Covid-19. Som barn tänkte man inte på döden. När man är 20 tror man att man är odödlig. När man själv får barn är sjukdom och döden plötsligt det enda man tänker på.
Vi får fortsätta leva kvar i limbo ett tag till. Sörja varje död siffra i statistiken och glädjas varje dag vi fortfarande lever. För vi vet inte hur lång tid vi får på Jorden, bara att vi en dag ska dö.