Det glimrar till i ögonen på min generation när "Trolltider" kommer på tal. Är du född under det sena 70-talet råder ingen tvekan om att det var tidernas bästa julkalender. Förutsatt, förstås, att du inte växte upp i Pingstkyrkan.
Frikyrkosverige hade under en längre tid närt ett groende missnöje med såväl statstelevisionens som samhällets växande moralförfall. När 70-talets ovårdade vänstervindar äntligen hade börjat mojna så var det för att släppa fram en våg av lössläppt nyliberalism istället för gudfruktig moral. Mammondyrkan med "Dallas" och "Falcon Crest" kastat rakt in i tv-soffan. Och nu på detta: "Trolltider".
När den populära julkalendern av Maria och Camilla Gripe sändes för första gången 1979 gick det under vår radar, men när den skulle repriseras 1985 visste vi redan att det skulle bjudas på häxkonst till årets nedräkning inför firandet av Kristi födelse.
Misstänksamma församlingsmedlemmar hade redan i förväg öppnat alla luckor i årets julkalender och till sin förskräckelse funnit såväl spöken som häxor och asagudar. Under julaftonens lucka dolde sig självaste Oden på sin åttafotade häst. Inte ett Jesusbarn så långt ögat kunde nå.
I mitt barndomshem var man väl förberedd när budet från församlingen om bojkott nådde ut.
Redan föregående år hade "Julstrul med Staffan och Bengt" ställt till rabalder. På det årets papperskalender förekom en pistolbeväpnad tomte, som ansågs fördärva de oskyldiga barnen. Min mor, som var pragmatiskt lagt, hittade en lösning som lät mig följa 1984 års kalender utan att förtappas. Hon klippte ut tomten.
Men 1985 fanns inget kvar när saxen varit framme. Detta år var julkalendern strängt förbjuden.
Vid den här tiden var ilskan från ett helt lands kristna en kraft att räkna med. Det visade sig två år senare när vi efter ihärdigt kampanjande fick igenom vår vilja om mindre sekularitet och mer Kristus i tv. Det årets kalender var "Marias barn".
Historien om Jesu födelse berättat till en serie stillbilder varvat med inklippta filmsekvenser av miljöer sändes som en del av barnprogrammet "Björnes magasin". Den urtrista berättartekniken kompenserades av ett filterlöst återberättande av bibliska grymheter, som kung Herodes massavrättningar av alla gossebarn under två år. "Marias barn" hamnar sällan på några topplistor över populära julkalendrar.
När jag nu hämndlystet tvättar min barndoms församlings smutsiga byk är det viktigt att minnas att allt kom ur omsorg. Där fanns en genuin fruktan att familjen Gripes troll kunde förleda oss bort från en evighet i frälsning.
Jag gör samma sak med mina egna barn. Jag har exempelvis förbjudit dem att utbilda sig inom estetiska ämnen när det blir dags att välja gymnasieinriktning i framtiden. Det kanske verkar härligt med kreativitet för stunden, men i slutändan kommer det bara att leda till en evighet av misär och olycka. Det är av kärlek vi hämmar de små och deras ambitioner.
Men nu är jag vuxen och bestämmer själv. Så i år slog jag mig ner i soffan med barnen för att se vad det var jag missade för 38 år sedan. Än så länge får ungarna fortsätta att titta, men jag lutar ändå mot en bojkott.
Inte för att innehållet verkar så värst sinnesfördärvande eller ens för att Kjell Bergqvist spelar Kjell Bergqvist. Men lucköppningen är under precis all kritik. SVT har tagit bort de senaste årens inslag där lucköppnaren häller mat i ansiktet på sina gäster – det enda som var roligt med julen.