Dolce på Platens Bar.
Vissa människor verkar födas med den där speciella tonen i rösten som gör att man direkt vet vem det är man lyssnar till. Det kan vara Bengt Magnussons rökiga röst i Nyhetsmorgon, det kan vara Carolas wailande stämma. Sent på fredagskvällen fick vi lyckliga få som besökte Platens Bar i Linköping ställas öra mot öra med en röst som inte bara är unik utan som dessutom greppar tag i ens innersta och rör om. Dolce-sångerskan Anna Levanders urkraft till röst går helt enkelt inte att ta miste på. Hon är med sin djupa stämma, både stor och skör på samma gång, som en råare, mörkare och definitivt mer norrländsk variant av Monica Zetterlund. Musiken skriver Levander tillsammans med pianisten Leopold Nilsson och tankarna går direkt till det amerikanska drömpopbandet Beach House, men med en stor portion svensk vistradition i botten.
Finstämda "Välkommen", öppningslåt på den nysläppta skivan "Ett Liv", inleder konserten och jag tänker att det här kommer bli en fin men svårmodig kväll, men tvärtom blir stämningen i lokalen enkel och opretentiös. Mycket tack vare att Dolces bitterljuva sånger ogenerat blandas med Levanders avväpnande skratt och mellansnack ("jag har aldrig varit i 'Linkan' men min kompis Cornelia har sagt att jag måste gå till Shotluckan efter konserten"). De många stråkarrangemangen vi är vana att höra på skivorna ersätts på ett lekfullt sätt av saxofonisten Ludvig Nordgren. Bäst är konserten när hela bandet vågar ta ut svängarna och släppa lite på formen. Som när låten "Alltjämt", en av konsertens höjdpunkter, avslutas med ett lagom kontrollerat jam.
Tråkigt nog förstörs den fina stämningen något av att halva lokalen, bardelen, är fullt upplyst. Vänder man sig bort från scenen bryts den trollbindning som livemusik ger, för i lysrörsljuset några meter bort sitter folk utspridda vid halvtomma bord och pratar med höga röster för att höra varandra över musiken. Mellan låtarna skulle Dolce själva kunna göra mer för att hålla kvar publiken i stämningarna, men instrumentbyten och för långa pauser gör att man ibland tappar flowet.
Men, Umeåbandet lyckas ändå charma den välvilliga publiken och när det sista extranumret klingar ut vill applåderna inte ta slut.
Dolce är sannerligen en gömd poppärla på den svenska musikhimlen. Och på vägen hem tänker jag att någon dag måste Anna Levanders röst få den uppmärksamhet den förtjänar. Kom ihåg var ni läste det först, Så Mycket Bättre.